Skogsägaren Mikael Andersson är kritisk till Naturskyddsföreningens agerande. Foto: Genrebild
Med förvåning läser jag att SNF argumenterar för att kommunen, skogsstyrelsen och Västervik Framåt skall agera för att ett stoppa en planerad slutavverkning i ett område i närheten av Ankarsrum.
Huvudargumentet, att Tjustleden passerar igenom, är tankeväckande och utmanande för mig som skogsägare. Vi är många skogsägare som har marker som är belägna i närheten av vandringsleder, vattendrag, kulturmiljöer, bebyggelse, badplatser, strövområden och andra områden som kräver hänsynstagande.
En hänsyn vi lärt oss att förstå och bejaka,först och främst för att vi själva vill men skogsvårdslagstiftningen och de olika certifieringssystemen som finns på marknaden garanterar att så också sker. Denna hänsyn innebär oftast att vi lämnar högstubbar, evighetsträd, trädsamlingar, orörda kantzoner mot vatten och andra känsliga områden. Vi försöker också undvika körskador och igenrisning av stigar m.m.
Detta utan att tappa tillväxt i våra skogar eller lönsamheten i det uthålliga brukandet av dem. Vi skogsägare har istället ambitionen att öka virkesproduktionen för att genom det bidra till att koldioxid binds i den växande skogen.
*
Tjustleden har funnits i många år och vi som markägare har varit positiva till leden då den skötts förnämligt av SNF och vandrarna har passerat många skogsområden under snart en halv mansålder. Läraktigt och intressant då ett aktivt skogsbruk innebär ständiga förändringar.
Om nu SNF byter fot och använder närvaron av Tjustleden som ett argument för att stoppa avverkning ställer man sig frågan:
Vem vill då tillåta en vandringsled på sin mark och vad innebär det på sikt för Tjustleden?
Michael Andersson
Skaftekulla Sjögården