Glennfalk: Vi får tacka Lööf och Björklund om SD blir Sveriges största parti

Har funderat i de banorna nu när ytterlighetspartierna Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna skys som pesten och som nu lett fram till en vänster-hybrid-mitten-regering trots en (åtminstone innan valet vad avser C och L) högermajoritet i riksdagen.

Om vi ska bena upp detta med Sverigedemokraternas framgång; själva partiet måste ha tillkommit på grund av ett misstroende, ett missnöje. Folk har varit missnöjda med bland annat invandringspolitiken och hur den skötts, och i Sverigedemokraterna har man kunnat landa med det missnöjet.

*

I politiken ger V, MP, S, C och L,  partiet SD skulden för missnöjet. Är det så enkelt?

Som kund klagar du på en gjord bilaffär till Allmänna Reklamationsnämnden (ARN). De får ta emot ditt missnöje. Frågan är om det är fel på ARN då? Eller ska bilhandlaren rannsaka sig och försöka fundera på hur kunden blivit missnöjd, vad tycker kunden är fel och går det att rätta till eller har kunden helt sonika fel och ska tas ur kundregistret…? Många menar det sistnämnda.

Jag gillar inte resonemanget från Centern och Liberalerna, där man kanaliserar hela problematiken på Sverigedemokraterna som parti, istället för att fundera över vad som gjort en dryg miljon väljare så missnöjda.

*

Någon kanske tycker; varför ska vi över huvud taget ha ett parti med rasistiska rötter bland våra valsedlar. Jo men, är det inte själva demokratin? Jag kan tycka att vänstern skapar otrygghet och rädsla i min värld, men åter andra ger dem sin röst för att de är missnöjda över hur andra partier diskuterar och beslutar.

Vänstern normaliseras trots sin mörka historia, trots att man inte rensar ut de mest revolutionära kommunisterna ur partiet. Sverigedemokraterna, som samlar dubbelt så många missnöjda och som trots allt försöker rensa ut de värsta rasisterna, de ska inte få existera som parti; de ska inte lyssnas på, de ska inte diskuteras med.

Jag kan tycka att det är lite som att skjuta budbäraren; det är fel på journalisten som beskriver händelsen snarare än själva orsaken till händelse.

*

För nära 50 år sedan fanns en revolutionär grupp i Tyskland som kallades Baader-Meinhofligan, efter grundarna Andreas Baader och Ulrike Meinhof. De kallade sig RAF, den marxist-leninistiska Röda-arméfraktionen.  De stod för bombattentaten i Europa i början av 70-talet och i analysen efter påstod en del att gruppens uteslutning från medier, från att komma till tals, mediehusens bannlysning, gjorde dem revolutionära.

Jag tror att frustrationen över att inte få säga sin mening kan skapa människor som tar till vapen. I kommunistiska och fascistiska stater är det just vad som sker. Själva grundvalen i en demokrati är rätten att få yttra sig, givetvis med begränsningar som att man inte får hota andra etc.

*

När nu den rödgröna regeringen, med stöd av de nya vännerna centern och liberalerna, helt stänger dörren till SD så är det i akt och mening att tysta dem. I förlängningen kanske de tror att de ska förminskas.

Socialdemokraterna har dock dörren öppen till vänsterpartiet, är inlyssnande, och vi har en situation där vi måste fundera på den frustration som 1,1 miljon missnöjda SD-väljare funderar på, samt vad 557.500 centerväljare och 355 546 liberala väljare tycker om vänsterns inflytande.

Institutet för framtidsstudier gav ut en forskningsrapport förra året som heter ”Sverigedemokraternas väljare – vilka är de, var kommer de ifrån, vart är de på väg?”.

• SD:s väljare är från soffliggargruppen (en femtedel), socialdemokraterna och moderaterna, gemensamt har de sin kritiska syn på invandringen. Rapporten är 100 sidor tjock. Bland annat kan man läsa att en del SD-väljare är rädda för att invandringen kan försämra deras livssituation, att de har en nostalgisk syn på det förflutna och en misstro mot samhällsinstitutioner.
• Bara hälften av SD-väljarna tror att de kommer att få det bra i framtiden. Pessimister alltså

*

För mig som moderat står SD för ett samhälle jag inte vill ha, för mycket vi-och-dom och en inhuman människosyn. Jag vill heller inte tillbaka i tiden, jag vill framåt. SD representerar inte ett ofritt samhälle dock, som vänsterpartiet gör. Visserligen är de högerradikala (inte högerextrema som Annie Lööf tycks tro) men radikala, d.v.s. förespråkar en protektionistisk, konservativ omvälvning av samhället på demokratisk väg. Ett av två ytterlighetspartier, helt riktigt.

Men jag kan inte se varför 1.135.627 missnöjda väljare (av 6.476.725 giltiga röster) inte ska lyssnas på? Varför ska dessa väljares representanter i riksdagen inte få prata med centerpartister, liberaler och socialdemokrater likväl som vänsterpartister samtalar med alla partiers politiker?

Varför ska de få stå för sig själva i korridorerna, inte sitta vid samma bord som andra? Jag får minnen från skolans värld, då man ibland inte valdes in i laget, ibland inte fick vara med andra. Lever den mentaliteten kvar i riksdagens rum? Svensk politisk tradition bygger på samtal tvärs över bordet. Inte utfrysning.

*

Jag har svårt att förstå centerns och liberalernas argument; absolut viktigaste politiska beslutet, ja man offrar till och med sin ideologi, är att ställa ett parti utanför. Däremot har jag lätt att förstå att det skapar frustration bland en miljon SD-väljare och säkert några nya som nu är på väg dit. Det skapar också en aversion mot det politiska etablissemanget.

Vill vi ha det? I så fall är SD på väg mot att bli Sveriges största parti. Det får vi kanske i framtiden tacka Annie Lööf och Jan Björklund för.

Fotnot: Micael Glennfalk är moderat och före detta kommunalråd i Vimmerby. Åsikterna i krönikorna är skribentens egna.