Nelly Lindström, Ida Wiman, Sanna Risell - Kron, Josefine Nyman och Meja Hernström
Förhållandena på hästgården i Västervik har varit vidriga i många år. Många personer har lämnat in anmälningar mot ägaren, men myndigheterna har inte gjort tillräckligt anser de som har anmält hästgården. Vi kan idag lyfta fram sju tjejers berättelser om hur förhållandena är och har varit på gården från slutet av 1990 till idag.
Vi träffar sju tjejer som har varit på gården. De är olika gamla och har varit där under olika perioder, sedan slutet av 1990-talet tills idag. Alla kan de vittna om hur djuren lever i misär.
– Redan när jag var där i slutet av 1990-talet var det dåligt för djuren. Var hästarna sjuka eller skadade skulle de självläka, man kallade inte på någon veterinär, säger Josefin Nyman.
Meja Hernström slutade rida på gården för en månad sedan. Hon berättar hur hon såg en häst som hade självdött i hagen, för ett år sedan.
Sanna Risell Kron har varit på gården i flera år, men slutade för några år sedan, då hon insåg hur illa det var med djuren. Under tiden hon var där anmälde hon ägarna till länsstyrelsen en gång och senare har hon anmält ägarna flera gånger. Hon har nyligen lagt ut bilder på hästar och den misär som djuren lever i, på Facebook.
– Jag har blivit kontaktad av så många som har varit på gården och de säger samma sak, att de sett vidriga saker.
Sanna blev också kontaktad av en jägare som säger att hen har skjutit minst 100 getter och en häst på gården.
– En av ägarna har en grävskopa så djuren har grävts ned på gården, säger Sanna.
Getter med brutna ben
Det var enkelt att komma till gården när tjejerna var små. Det var gratis stallplats, bara tjejerna hjälpte till med att sköta gårdens hästar också.
– Det var jätteroligt när man var liten. Då kunde man vara där flera dagar i streck. Man sov över och jobbade med det man älskade mest av allt, hästarna.
Men när tjejerna blev lite äldre insåg de att allt inte stod rätt till på gården.
– Man såg att hästarna inte mådde bra. De hade sår eller led av fång.
Hästarna var tjejernas ögonstenar även om det fanns andra djur på gården och snart upptäckte de att getterna inte mådde bra.
– Det var sådan inavel att killingarna knappt kunde födas. De som gjorde det hade ofta brutna ben. En del av dem lades i små boxar, för att självläka, säger Ida Wiman.
Ifrågasätter myndigheterna
Sanna och de andra tjejerna är mycket kritiska till varför inte myndigheterna har gjort någonting förrän nu när det hela håller på att spelas upp för hela Sverige.
– Vi kan vittna om att detta djurplågeri har pågått minst sedan slutet av 1990-talet. Flera anmälningar har gjorts till myndigheterna under tidiga 2000-talet, men ingenting händer.
En av anledningarna till att länsstyrelsen inte har lyckats hitta några större spår av vanskötsel beror enligt tjejerna att de inte gjorde anonyma besök.
– Länsstyrelsen talade alltid om att de skulle komma och de gjorde att ägarna hann med att städa och flytta de hästar som var dåliga. Oftast var det vi tjejer som fick städa upp i stallen och ibland även inne i boningshuset.
Sanna står idag i kontakt med Länsstyrelsen och miljö- och byggnadskontoret.
– Vi tjejer har sett så ofantliga saker som gör att vi bara gråter när vi tänker på det. Som blodig huggkubbe, där ägarna säger att de slår ihjäl katter eller gethuvuden som ligger på gödselstacken. Jag vill att myndigheterna tar den här frågan på allvar. Vad vi har sett hittills har de inte gjort det.
Vill djurens bästa
Sanna vill dock framhäva att hon har agerat för djurens bästa.
– Vi vill skydda djuren, vi gör ingenting mot familjen. Det vi säger är att de ska ha djurförbud för de kan inte ta hand om sina djur.
Vid Länsstyrelsens senaste tillsyn skrev de att det fanns tio hästar på gården. Meja Hernström är tveksam till den uppgiften.
– För ett år sedan fanns det 20 hästar på gården, var finns de övriga tio hästarna.