Många knep behövdes för att få bukt med problemen som vargar orsakades i regionen på 1700-talet. Foto: Pixabay
Från och med i dag kommer författaren Sven Kjellgren beskriva dåtidens liv i vår region. Under vinjetten "Gamla Tiders Tjust" kommer Kjellgren skriva om olika fenomen och händelser från tidigare sekel. Den första delen handlar om vargens roll i samhället.
Vargen gick hårt åt tamboskapen i äldre tider och jakten på rovdjuren pågick århundradena igenom. Många gamla sockenprotokoll vittnar om att denna jakt var nödvändig för att den jordbrukande befolkningen skulle få behålla sina djurbesättningar.
Många historier fanns om dessa djurs framfart. Under kalla vintrar när det var gott om varg och timmerstockarna i stugväggen sköt kylskott och snön knastrade där ute, kunde man höra vargarnas ylande komma närmare och närmare.
Små och ensamt belägna torp och backstugor ute i de stora skogarna kunde bli utsatta för vargarnas angrepp. Då gick folk inte långt från bostaden. I alla händelser släppte man inte iväg barnen särskilt långt utanför stugknuten. Gick någon ut ensam tog man gärna yxan eller bössan med sig.
Rev kreatur
I allmänhet gav sig vargarna inte på människor. De nöjde sig med att riva kreatur. Men om hungern tvingade fram dem ur skogarna gick inte heller människorna säkra.
Under svåra vintrar när vargarna plågades av hunger drevs de samman i flockar och vågade då anfalla till och med människor. I jakten på byte hände det att de sprang ut på isarna.
Boningshuset var som regel byggt samman med fähuset och där inne stod familjens ko och kalv och några får. Kreaturen kände på långt håll när en varg var i närheten. När de hörde tjuten ropade de ut sin ångest och slet sig lösa och rusade omkring i ladugården.
Vargarna kände den ångande lukten från fähuset och hörde råmandet och skrikandet och började snart krafsa på dörrarna. Lukten från tamdjuren gjorde dem vilda och de tog sats mot fähusets dörrar i anfall på anfall. De som bodde i stugan kunde få genomlida en lång natt fylld av skräck och ångest innan vargflocken försvann i gryningen.
Skallgång efter varg
För att bemästra vargplågan fanns en skallorganisation i varje socken eller härad. Det stadgades i 1734 års jaktstadga. I ledningen stod skallfogdar, en i varje rote, och åtta underskallfogdar.
Allmogen var skyldig att delta i skallgång och från varje hushåll togs en man ut. Dessutom var varje hushåll skyldigt att hålla vargnät och varggister. Nätet var fyra famnar eller 12 alnar (7,2 meter) långt och ungefär tolv fot högt och fästes på en tolv fot lång stång, gistern. Denna stake var oftast hopfällbar på mitten med ett gångjärn för att lättare kunna transporteras.
När en varg iakttagits underrättades skallfogden som då budade om skallgång. Bönderna infann sig med sina vargnät som fogades samman till en större enhet. Nätet spändes upp på en plats och mot det jagades vargarna eller skrämdes genom rop och annat oljud. Brukligt var att man placerade ut vargfanor i en linje vinkelrätt ut från nätets ytterändar. Det var vita fanor som bemålats med hemska bloddrypande ansikten och när de fladdrade för vinden skrämdes vargarna att löpa vidare fram mot nätet.
Spjut och bössa
I jakten tog alla del som kunde hantera spjut och bössa eller gå med i drevkedjan. Mycket folk och omfattande förberedelser krävdes. Skallfogdarna utsågs bland sockenmännen för en tid av tre år.
Skallbuden gick från gård till gård utan uppehåll och måste omedelbart åtlydas. Om någon uteblev mättes böter ut på upp till tre riksdaler. Skyttarna skulle vara "skickliga, redliga, stadgade och framför allt nyktra män". Manskapet i drevkedjorna skulle vara försedda med "bråpanna, nyckel eller bockhorn".
På varje helt mantal borde finnas ett vargnät som var fyra famnar långt och fem alnar högt. Det skulle vara bundet av starka rep. Skallgång var inte alltid lätt att genomföra när terrängen var bergig och hade sjöar och sumpiga marker. Då bröts linjen och terrängen kunde inte letas igenom helt utan skadedjuren hittade gömställen och undgick skallkedjan.
Varggropar och ludring
Förutom nät och skallgång använde man sig av varggropar och varggårdar och även ludring. Varggropen var en grop som var stor nog för att vargen inte skulle kunna ta sig upp ur den. Ett lockbete fanns fastbundet vid en påle i mitten av gropen.
Ludringen bestod i att en förgiftad, ofta självdöd, kalv lades ut på ett ställe där vargarna drog fram.
I 1864 års jaktstadga tog man bort bestämmelserna om skyldighet att hålla jaktnät och delta i skallgång. I stället lades det ut varggift vilket hade blivit vanligt redan innan 1864.
Sven Kjellgren
Vill du veta mer om Sven Kjellgren?
Gå in på hans hemsida www.svenkjellgren.com.
