Författaren Sven Kjellgren skriver om Gamla Tiders Tjust. Foto: Privat
Denna gång till ett par bilder som belyser de självförsörjande kvinnornas ställning på 1860- och 70-talet. Samtidigt är det också ett par kulturhistoriska bilder från en liten småstad. Det gäller mamsellerna Gustava och Ulla Westermark.
Två välkända original
Mamsell Gustava Westermarks levnad inföll mellan 1814 och 1886.. Hon var syster till kapten Petter Magnus Westermark. Ulla var hans svägerska. Gustava och Ulla var två mycket kända original i staden.
Gustava var guvernant i Mariestad och Västra Ed innan hon 1851 återkom till Västervik och öppnade skola eller pansion som det kallades. Först skedde det i föräldrarnas hus i Ö. Kv. 158, sedan i V. kv. 43 i hörnet av Västra Kyrkogatan och Hospitalsgatan.
Lång, smal, blek och med håret hårt draget över öronen ända ner på halsen stod mamsell Gustava redan kl. 8 på morgonen färdig att i den låga skolsalen i V. kv. 43 ta emot sina elever som var i åldern 5 till 15 år. De sysselsattes utan rast till kl. 12 och sedan från 2-5.
Småmask?
En gång, antingen på förmiddagen eller på eftermiddagen, gavs det en paus för vattendrickning. En gång om dagen fick eleverna gå ut, som det hette. Detta storslagna tillmötesgående missbrukades regelbundet och förläts lika regelbundet när eleven svarade ja på Gustavas blygsamma fråga ”har du småmask?”
Kristendomsundervisningen bestod i katekeslärandet, men endast nio Guds bud lärdes. Det tionde lyder: ”Du skall icke begära din nästas hus, åker, tjänare, tjäna-rinna, oxe, åsna eller vad som helst honom tillhörer.” Det tionde behövde inte läras, ty däri uppräknades åsna och det odjuret finns inte i Sverige, tillade Gustava.
Nordpolen och Sydpolen
På en examensdag hade man geografi och navigationsföreståndaren kapten Aspelin var bland åhörarna, och den examensdagen blev Gustavas svåraste dag. Aspelin anmärkte först på den dåliga luften i det lilla ovädrade rummet fullt av barn och målsmän. Den ofelbara Gustava blev genast stött.
Så fick barnen berätta vad de visste om nordpolens väldiga kyla, i vilken allt levande frös ihjäl och om sydpolens väldiga hetta, där allt förbrändes. Det blev litet för mycket för Aspelin, som anmärkte på tokigheterna.
Så länge min skola står
Sårad in i sitt innersta reste sig Gustava i alla sin långa värdighet och sade med eftertryck:
”Så länge min skola stått och så länge den kommer att stå ska jag lära barnen att det är så kallt vid nordpolen att man där fryser ihjäl och så hett vid sydpolen att man där brinner opp. Och tag nu sin unge och gå herr kapten.”
Som obestridd segrarinna stod mamsell Gustava ensam kvar i det öde skolrummet. De sista 10 åren av sitt liv bodde hon i herr Odéns hus V. kv. 80-82.
Ulla Westermarks bibliotek
Den andra mamsellen Ulla, som levde 1822-1893 bodde efter moderns död hos svågern, kusinen kapten Petter Magnus, Hon hade lånebibliotek. Böckerna låg utlagda i högar på bord och stolar. När ett blad lossnade och kom bort författade hon själv ett par sidor och sydde fast bladet. Oftast var det slutbladet, som saknades och då skrev hon dit ”allt väl i slutet” eller ”slutet gott” eller ”till läsarens glädje utföll allt väl”.
Ungdom fick inte välja böcker själv. Var det någon bok, som önskades men inte ansågs lämplig hette det. ”Den boken är utlånad till en sjöfarande och det står i Guds hand om jag mera får tillbaka boken.”
Minnesskrift
Om henne kan läsas mera i en liten minnesskrift, som heter Västerviks stadsbibliotek och finns på biblioteket. På dessa originella damer, Gustava och Ulla Westermark, kunde man tillämpa det bekanta Runebergsordet att mycket tålte de skrattas åt men mera hedras ändå. De gjorde så gott de kunde; deras ställning var icke avundsvärd, ty de saknade djupare utbildning men ville ändå stå på egna ben.
De var bildningsintresserade i en tid som nog inte hade så mycket förståelse för deras strävan.
Sven Kjellgren
Läs mer på författarens hemsida www.svenkjellgren.com
