Riksdagsledamoten Gudrun Brunegård (KD) svarar nu centerpartister i länet.
Foto: Arkivbild
Till att börja med vill jag instämma i att Kalmar län är fantastiskt och att vi tillsammans behöver göra allt vi kan för att länet ska vara attraktivt att bo och verka i, året runt, och inte bara några sommarmånader.
Jag vill också uttrycka min stora medkänsla med de enskilda fall som figurerar i media, med personer som kommit till vårt län från andra länder, undan krig och förtryck och dåliga levnadsförhållanden, och som nu inte får sina uppehållstillstånd förlängda.
Men det går inte att blunda för att den invandringspolitik Centerpartiet längtar tillbaka till inte fungerar. Ni nämner tre reformer som alla sågats av en enig expertkår. Arbetskraftsinvandrare har utnyttjats av skrupellösa företag till löner ingen människa kan leva på och fått bo under odrägliga förhållanden. Spårbytet är ett misslyckat system som kantats av missbruk. Den förändrade preskriptionstiden handlar om att personer som fått nej på sin asylansökan ska lämna Sverige under ett antal år innan de åter kan ansöka om asyl. Antingen har vi ordning och reda i svensk invandringspolitik, eller så har vi centerpartistisk politik där regelverk kan ignoreras.
Centerpartiet blundar för konsekvenserna av tidigare svensk invandringspolitik som syns i utanförskapsområden, där helt andra värderingar än de svenska råder och där kvinnor exempelvis kan tvingas bära slöja för att inte utsättas för trakasserier. Vi ser också hur den grova gängkriminaliteten har ökat.
Många gör sitt yttersta
Det finns naturligtvis många som gör sitt yttersta för att lära sig språket, utbilda sig, börja jobba och bidra till samhället. Men vi behöver hantera integrationen av alla dem som kommit till Sverige
En grupp ni inte nämner i ert brev är sådana som lämnat sitt hemlands obligatoriska religion och blivit kristna eller apostater. När de utvisas riskerar de dödsstraff i hemlandet.
Med detta sagt vill jag understryka att det pågår ständiga samtal och överläggningar, både inom partigrupperna och mellan dem, omkring hur invandringsfrågorna ska hanteras och avgränsas. Det borde vara tydligare med undantag för arbetskraftsinvandring inom bristyrken där lönenivåerna sällan kommer upp i den fastställda riktlinjen, särskilt om arbetsgivaren kan intyga att den anställde på allvar behövs för att få arbetet att fungera. Detsamma gäller för konvertiter och apostater, som riskerar dödsstraff i hemlandet.