I hela Sverige finns det 1,1 miljoner elever, men ingen officiell statistik över totala antalet berörda elever finns att tillgå. Idag har vi begreppet hemmasittare, eller som en del kallar dem ”hemmakämpare”.
Flickor och barn med NPF-diagnoser är överrepresenterade av de som är borta mer än en halv termin. Många av dem lider av psykisk ohälsa. Frånvaron har ökat markant i de 41 undersökta kommunerna från 2018, då det var ca 8 000 elever för att 2025 hamna på ca 19 000.
Utvecklingen är ett brott mot svenska lagen med barnkonventionen där det i artikel 29 står: Utbildningen ska utveckla barnets personlighet, anlag, samt fysiska och psykiska förmåga till deras fulla möjligheter. Begreppet hemmasittare fanns inte innan Göran Persson kommunaliserade skolan och friskolesystemet tillkom. Tidigare var staten huvudman för skolan. Sedan dess har politiken tagit en lång rad felaktiga beslut, som att staten har underfinansierat skolan i många år. Men det går att rätta till genom kraftigt satsa med statliga pengar på skolan.
Nu vet vi också att Sverige har en åldrande befolkning och alla unga måste ut i arbetslivet. Som nation har vi inte råd att ha så många ungdomar som inte går i skolan. Detta drabbar både samhället och den enskilda individen. För att lösa det behövs en politisk investeringsvilja. Ingen utveckling kan ske via nedskärningar, som är en väl använd metod de senaste 35 åren.
För Västerviks kommuns del kan man se att problemet med barn som inte kommer till skolan är lågt de tidiga åren 6-10 år, men ökar sakta, för att på gymnasiet se att 47 elever är hemma 50% och mer. Det är 1 ½ klass, som nästan ingen pratar om eller lyfter till en politisk diskussion. Det finns personal som jobbar med de elever som inte kommer, men hade vi gått in och satsat på barn i behov av stöd redan på lågstadiet hade situationen varit annorlunda.
Det blir inte bättre av att kommunen säger upp 30 lärare, för att barnantalet tillfälligt minskar. Här har man chansen att ge våra barn en större tillgång till pedagoger genom att låta dessa 30 lärare vara kvar. Men våra barn ska tydligen fortsätta att ha lika få pedagoger i sin närhet som nu. Med dessa 30 lärare försvinner kompetenser från kommunen och troligen flyttar några familjer. Sen när barnantalet ökar igen och Västerviks kommun behöver rekrytera, vad gör kommunen då? Läraryrket är ett bristyrke, allt sedan det slutade att vara ett respekterat statusyrke. I barnkonventionen artikel 4, som vi antagit som lag står det: Konventionsstaterna ska tillfullo utnyttja sina tillgängliga resurser för att uppfylla barns rättigheter vad gäller, ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Staten kan inte frånsäga sig sitt ansvar och staten är verkligen inte fattig, med ca 2000 miljarder i finansiellt överskott. Varför stiftas det lagar som inte politiker efterlever?
Tankesmedjan Opinionskraft
Boel Runesson, Mimmi Bäckman, Roy Karlsson, Lasse Övling