Region Kalmar län är ett varnande exempel. Där har S-V-C-majoriteten beslutat att första linjens gynekologi ska flyttas från kvinnoklinikerna till primärvården. Det säljs in med stora ord om närhet och jämlikhet. Samtidigt vet alla som bor här hur verkligheten ser ut på många hälsocentraler. Fullbokade dagar, brist på kontinuitet och en personal som redan går på knäna. Det här är ingen kritik mot läkare och medarbetare. De gör ett starkt arbete under press. Problemet är att politiken lägger ännu ett känsligt uppdrag ovanpå ett system som redan är överbelastat.
Gynekologiska besvär handlar inte om småsaker. Det handlar om integritet, om smärta som kan bli vardag, om oro för cancer, om endometrios, om klimakteriebesvär som slår ut arbetsförmågan, om unga flickor som inte vågar berätta, om kvinnor som har lärt sig att bita ihop. När vården blir otydlig och splittrad blir tröskeln högre. Då väntar man längre. Då söker man inte alls. Och då blir skillnaden brutal mellan den som kan betala privat och den som måste ta det som finns. Det är så man gör kvinnohälsa till en klassfråga.
*
Det som sker i Kalmar län är en regional variant av ett nationellt problem. Sverige har under lång tid tappat bort kontinuiteten i vården. Patienter tvingas gång på gång dra sin historia för nya personer. Ingen håller i helheten. Sverigedemokraterna driver i riksdagen en tydlig linje om fast läkarkontakt och om att patienten ska ha en ansvarig läkare när vården blir mer omfattande. Det är ingen detalj i ett styrdokument. Det är själva tryggheten i vården. För utan kontinuitet får man fler missade diagnoser, fler återbesök, mer dubbelarbete och mer oro.
Samma sak gäller kvinnohälsan. Sverigedemokraterna har i riksdagen lyft behovet av att prioritera vård och kunskap om kvinnorelaterade sjukdomar, bland annat endometrios och klimakteriebesvär. Det ska inte avgöras av postnummer, plånbok eller hur bra man är på att stå på sig i ett väntrum. Det ska vara vård på lika villkor, på riktigt.
*
I Region Kalmar län visar vår egen regionbudget en annan väg. Mindre symbolpolitik. Mer kärnverksamhet. Mer kontinuitet. En fast läkarkontakt i primärvården och ett tydligare medicinskt ansvar som håller ihop vården, samtidigt som resurser och utbildningssatsningar byggs långsiktigt. Det är så man stärker primärvården. Inte genom att flytta över uppdrag och hoppas att det löser sig av sig självt.
Feminism mäts inte i formuleringar. Den mäts i om kvinnor faktiskt får trygg vård när de behöver den. När S-V-C-majoriteten flyttar första linjens gynekologi utan att först säkra bemanning, tid, kompetens och utrustning blir resultatet en försämring för vanliga kvinnor, särskilt för dem som inte har råd med en genväg.
Kvinnovård kräver vård, inte flyttkartonger.
Gabriella Eriksson (SD)
Riksdagskandidat Kalmar län
Anni Juhl Nielsen (SD)
Regionstyrelsen Region Kalmar län