Stefan Johansson - kåserar om Västervik och vi som bor här
Stefan Johansson flyttade tillbaka till Västervik efter 37 år i Stockholm. Han har nu gått i pension efter att ha varit musikjournalist och även skrivit boken "På rätt sida Järnvägen". I dag skriver han ett kåseri i DVV om sina upplevelser hur det var att flytta tillbaka till födelsestaden - Västervik.
Det är som att Västervik säger: ”Du ska inte komma hit och tro att det är så enkelt att bara komma hem.”
När jag flyttar tillbaka till Västervik efter 37 år är det precis som stan alltid varit. Lite småtjurigt, sådär. Avvaktande. Lite misstänksamt. Som att Västervik liksom vänder bort blicken och tvärt säger: ”De’ ä’ fan inte bare komme här å komme.”
Jag visste det någon minut efter att flyttfirman lämnade Stockholm sista april med möblerna, böckerna och skivorna: tjurigheten var en sanning och en slags livshållning då och är det lika mycket nu.
Första maj var jag västerviksbo.
I alla fall på papperet.
Men på nåder. Jag kan försöka ta Västervik tillbaka bäst jag vill. Det är lönlöst. För det är Västervik som ska ta mig tillbaka.
Tjurig är staden; som den där blåsten på Hallströmsgatan och Esplanaden, eller den där vinddrivne mannen som blänger när jag beställer in en öl på Torino och hälsar stockholmsartigt.
Västervik är inget man får bara så där.
Västervik förtjänar man.
JOHANNESDAL ÄR stadsdelen som sett mig växa upp. Tre trappor upp, tvåan i mitten mellan Beijers och Hellqvists på Johannesbergsvägen 6B.
Nu bor jag bara en hygglig frispark därifrån. Här i huset låg IT-bageriet när jag var liten. Strax ovanför låg ”trägårn” där vi spelade fotboll. Där ligger Högöhallen nu. Men där finns inget minnesmärke som hyllar de fotbollsbragder som utfördes på 1960-talet.
Lite längre bort står klockan.
Fast uret står inte längre. Klockan går rätt.
Jag är tillbaka i Johannesdal, och bara det är väl ett tecken på att Västervik inte bara släpper mig förbi Hermanstorp, utan öppnar sitt hjärta.
I alla fall lite grand.
Inte på vid gavel.
Den där hjärtedörren får jag baxa upp själv. Nänä. Inte med kofot. Här handlar om att lirka. Nöta. Gång efter annan bevisa att jag är värdig att kallas västervikare.
Tjurigt kommer jag att betraktas. Granskas. Nagelfaras.
JAG ÄLSKAR Västervik. Längtan hem kom för något år sedan, och efter 37 år flyttade jag hem. För hem är det. Eller åtminstone ska bli det.
Om jag får för västervikarna.
Jag hoppas bli förlåten och tagen till nåder.
Men, som ni vet, ”de’ ä’ inte bare komme här och komme”.
Stefan Johansson