Annons:

Nu är jag klar med att vara vuxen

“This too shall pass” har någon berättat att det stod på en lapp på hennes nattduksbord när barnet hade kolik. Mantrat går varmt inom mig nu. This too shall pass. This too shall pass.

Annons:

När jag födde mitt andra barn minns jag hur jag kom fram till den berömda väggen. Stunden där jag kände att nu är jag klar. Nu vill jag inte mer. Det är för mycket, det är för intensivt. Nu är det stopp, jag vill hoppa av. 


Nu känner jag lite samma sak, men förlossningen är det vuxna livet. Vuxenskapet är en lång, utdragen förlossning, med återkommande värkar, vila, värkar, vila. Och nu är jag där, vid väggen. Bergväggen. Nu är jag klar. Nu orkar jag inte vara vuxen mer.


*


Det snurrar i skallen. Jobb, beslut, vilja, hus, lån, pengar, viljor, beslut, planering, ansvar. Jag drömmer mig bort till Bumbibjörnarna och Disneydags. Jag drömmer mig tillbaks till friheten. Till barndomen. Där jag inte behövde fundera på annat än mig själv. Nån matteläxa kanske. Nån bästis kanske. Nån jag var kär i kanske. Men inte mer än så. Inga bolån och inga komplicerade relationsstrukturer och inga livsviljor och inga jobbförpliktelser och inga krossade drömmar och inga misslyckade karriärer, eller karriärer alls. 


Man går i de här cirklarna som så många innan promenerat i, och man tänker “jag kan inte relatera till dem” om de där i generationerna över. Och så plötsligt fattar man. Man fattar varför folk jobbar som idioter på ett jobb de inte gillar för att åka iväg tre veckor till Thailand och sörpla i sig ett helt års lycka på begränsad tid. Man fattar varför folk säljer hus och hem och allt de äger för att köpa en husbil i Australien. Man fattar varför folk suktar efter FRIHET. 


Och man fattar också varför folk är rädda för den. För här går man och är vuxen. Rutinerna. Matlistorna. Bäst i test på fredagen. Snöskottningen. Svenssonlivet. Det trygga och ständiga. Samma, samma. Hur ska man ens våga tänka sig att det finns något annat? Och vad är detta “annat”? 


*


Okej, jag ska vara ärlig. Jag är riktigt förkyld i skrivande stund. Halsont och huvudvärk och en orkeslöshet och igår körde jag fast med bilen i en snödriva. Det KAN påverka min livssyn, absolut. Men just nu känner jag bara att jag är klar med att vara vuxen. Jag är klar med att låtsas. Jag ÄR ju inte vuxen EGENTLIGEN. Jag är ju bara 17, max. Det är orimligt att jag ska hålla på med vuxen-saker. Jag borde bara se på Bumbibjörnarna och Disneydags och OM jag någonsin skulle skotta snö borde någon ge mig 100 kronor och säga att jag är väldigt duktig. 


Men det är det ingen som gör. Det är bara att skotta snön, jobba jobbet, låna pengarna, besluta om de stora livsbesluten, oroa sig över allt som finns att oroa sig över, skotta loss bilen ur snödrivan och sedan lägga sig ned för att vila. Invänta nästa vuxen-värk. 


Annons:

Linnéa Nestor

linnea.b.nestor@gmail.com

Annons:

Annons:

Annons:

Kommentera

Annons:

BakåtPausaPlayFramåt