Jag sitter på bussen i valkaos-tider och läser en artikel på hemsidan ”Världen idag”, en ”allkristen tidning som skriver om aktuella händelser ur ett kristet perspektiv”. Rubriken lyder ”Genusdagis slängde alla böcker om Pippi och Emil”. I artikeln berättar en anonym förskolepedagog om hennes upplevelser som anställd på en kommunal förskola i södra Sverige.
Bland annat berättar hon att pedagogerna på förskolan uppmanas att inte kommentera barnens utseende, inte säga att de är ”söta” eller ”fina”, och att en pedagog slängde böckerna om Pippi och Emil vid en bokrensning och ersatte med böcker kring teman som transsexualitet och homosexualitet.
Nu har det väl gått för långt? Oj, oj, oj, vilket trams. Och STACKARS barn! Vad ska det bli av dem? Genusflummet håller på att ta över världen! Det behövs ”ett slut på det destruktiva genusflummet” som kristdemokraten Sara Skyttedal skriver.
Jajjemän! Hårdare tag mot tramset!
*
Det enda jag försiktigt funderar över, är varför jag själv inte sett det här genusflummet efter flera år i skolvärlden? Det här som håller på att ta över vårt land? Jag måste leva i en annan värld, i ett annat Sverige. För det jag har sett på förskolor och fritids och andra pedagogiska verksamheter jag jobbat på är följande:
1. De springer upp för backen, rullar ned. Springer upp för backen, rullar ned. Min dotter, hennes ena kompis som är tjej, och hennes andra kompis som är kille. De tre har lyckats knipa varsin sparkcykel och nu utnyttjar de fordonen till max i lekparkens ”backe” som väl kanske snarare är ett gupp, men det duger gott åt treåringar.
Pedagogerna bestämmer nu att de ska dela upp barnen i två mindre grupper varav den ena ska gå in. En av pedagogerna går fram till sparkcykelgänget och vänder sig till min dotter och tjej-kompisen.
– Är inte ni två sugna på att gå in och pyssla lite? Det kan vi göra va?
De nickar och hänger med pedagogen. Och kvar står den sista kompisen, den som är kille. Han ser efter dem när de går iväg med pedagogen över förskolegården. Med sin sparkcykel på det lilla guppet. För varje dag märker jag hur min dotter pratar mer och mer om sina tjejkompisar, och mindre och mindre om sina (före detta) killkompisar.
2. Det är stojigt i fritidslokalen under rasten. Ett gäng killar i sexan har ockuperat ett bord och en av dem sitter på bordet, vilket är emot reglerna. Här sitter vi på stolar, inte på borden. Den manliga och erfarne fritidspedagogen, som är lite sådär sport-macho men samtidigt ”en schysst snubbe” som alla elever gillar, kommer in i rummet och får syn på regelbrottet. Istället för att dundra på och ryta i använder han proffsigt en skämtsam ton istället.
– Henry, hoppa ner från bordet.
Fritidspedagogen pausar. Nu kommer skämtet.
– Sätt dig i Williams knä istället, jag vet ju att ni båda vill.
De andra grabbarna i sexan som sitter kring bordet brister ut i ett asgarv. Henry och William i varandras knä, tänk det! Tänk om de skulle vara kära, usch och fy fan!
3. Ett gäng med både killar och tjejer står och pratar med sin pedagog. Temat är geografi. En av tjejerna kläcker den här kommentaren:
– Men Danmark är väl huvudstad i Köpenhamn?
De andra skrattar vänskapligt åt ihopblandningen, och pedagogen säger:
– Hohoho, du är inte så smart… men det gör ingenting för du är söt.
4. En pojke skyndar sig för att hinna äta mellis innan det plockas undan. Han hälsar på pedagogen som sitter vid ett av borden.
– Var har du varit Ludde? frågar pedagogen med glimten i ögat.
– I gympasalen.
– Du har ju varit i systudion.
– Va? Nej, jag var i gympasalen.
– Nej men säg som det är nu Ludde, du har ju varit i systudion och sytt kläder till dina barbiedockor, eller hur? säger pedagogen och skoj-ler åt Ludde.
Ludde äter upp sin macka och ler tillbaks.
– Kuuuuul.
*
Det finns otaliga exempel, och alla är de exempel på en helt annan värld och en helt annan pedagogik än den som avspeglas i artikeln. Ingen vill något ont SÅKLART – men det BLIR ont.
Varje situation blir till en tegelsten i det bygge som stavas ”snäva könsroller”, ”machokultur”, ”homofobi” och ”utseendehets”. Varje situation blir en lektion i ämnet ”Könsrollskunskap”. Det BLIR fel, även om ingen vill illa. Tån blir blå även om det inte var med flit du trampade på den.
*
Jag undrar försiktigt var de motsatta rubrikerna är. De som handlar om 99,9 procent av Sveriges förskolor? Var är de anonyma pedagogerna som berättar om böghatet, om fjoll-förlöjligandet, om fin-påhejandet? Om det som är det RIKTIGA genusflummet?
Men det är klart. Konsekvenserna av att lära barn sådana grejer kanske inte känns lika farliga. Det är ju bara anorexia. Och självhat. Och hatbrott. Och undantryckta känslor (som ligger och pyr i femtio år tills det kommer ut i en superångest över att man inte kan använda språket för att prata om vad man känner VILKET ÄR LIVSNÖDVÄNDIGT). Och destruktiva machokulturer. Det är ju ingen stor grej.
Jag har jobbat på rätt många platser för barnomsorg. Bland annat i ”genus-flums-ghettot” Södermalm. Och även där är det traditionella könsroller som råder. Inte för att folk vill ont, utan FÖR ATT VI ÄR FOSTRADE IN I DET.
*
Så, Sara Skyttedal, och alla ni andra som förfasas över artikeln och larmrapporterna: Var inte rädda.
ALLA kommer lära din son på mer och mindre tydliga sätt att han förväntas vara tuff och hård och kåt och okänslig och stark och absolut inte nån jävla fjolla.
ALLA kommer att lära din dotter på mer och mindre tydliga sätt att hon förväntas vara fin och söt och fin och söt och smal och empatisk och snygg och knullbar och exemplarisk och fin och söt.
Du kan ta det lugnt, den välvilliga genusflummiga pedagogen har inte en chans. Samhället kommer fixa biffen ändå.