Linnéas lördagskrönika: Det var inte maginfluensa, det var jeans

Jag kände illamåendet komma smygande och tillta rejält efter några minuter, såg mig om efter någonting att spy i. Vinkade till mig regissören och sa att jag nog inte kunde repetera mer, jag hade fått maginfluensa.  Väl tillbaks i mitt rum tog jag av mig mina kläder och la mig under täcket, ställde en hink bredvid sängen och blundade. Och som i ett trollslag var maginfluensan försvunnen. Jag förstod ingenting, men borta var den. Förvirrad tog jag på mig mina kläder igen och skyndade tillbaks mot repetitionen. Men efter bara några minuter var det onda i magen tillbaka. Vad händer

Då trillade polletten ned.  Det var inte magsjuka. Det var jeansen.  

Eftersom att jag under flera års tid hade hakat på leggings-trenden så hårt att inga jeans överhuvudtaget tagit sig över mina fotanklar, och de enda benplagg jag använde var just leggings, strumpbyxor och mjukisbrallor, fick mina organ en chock när de för första gången skulle klämmas in i ett par tajta Acne-exemplar. Hur gärna jag än ville haka på stuprörstrenden var det bara att ge upp. Jag, som förut hade tyckt att åtsmitande cowboybyxor var groteskt, hade nu ändrat åsikt till att de var det snyggaste som fanns. Men det spelade ingen roll, mina inre organ hade sagt sitt.

* 

Bandwagoneffekten, fenomenet att människor antar åsikter som de tror att majoriteten av omgivningen har, är senaste temat i en av mina nya favoritpoddar; Dumma människor. (Varm rekommendation till er som gillar lagom korta poddar med lagom mycket och lagom lättillgänglig men ändå väldigt nyttig information om hur vi människor funkar och inte funkar.)

Varje avsnitt handlar om ett psykologiskt fenomen, och nu sist var det alltså bandwagoneffekten. Den blickflackande, ängsliga tryggheten i att följa strömmen. Och jag är väl som folk är mest. Gör som alla andra. Förutom jeansen har jag hoppat på otaliga mer eller mindre helidiotiska bandwagons.

Som till exempel 

• Kamouflagetrenden på nittiotalet. ”Jo men det är skitsnyggt med kamouflage! Kamouflageväska, kamouflagebyxor, kamouflage-fiskemössa. Ut och jaga? Nej jag ska på högstadiedisco.” 

• Skippa cykelhjälmen på högstadiet. ”Fyfan vad töntigt med hjälm! Vad är den ens till för?” 

• Och ”klart mitt liv kommer bli bättre med en smartphone”-känslan för tio år sen. För livet blir ju bättre om man lägger tre timmar om dagen på att glo ut i cyberspace och titta på ens kompis killes mammas katt.  

* Det finns dock ett par fenomen som jag inte hoppat på, och som jag måste få stoltsera med:

• Kaffe Vad ÄR grejen? Ja, jag fattar att jag är ungefär den enda som är född på nittonhundratalet och fortfarande inte ”lärt mig” att dricka kaffe, men första gången jag provade en klunk tänkte jag ”Ja det där var ju äckligt”. Andra gången, när jag gav det en chans till för att alla andra ju verkar älska det, tänkte jag ”Ja det där var ju äckligt”. Nu tänker jag inte prova mer. Det verkar ju asjobbigt för folk som ”inte är människa innan dagens första kopp”, och så smakar det eldhärjat bajs.

• Flipflops På riktigt? PÅ RIKTIGT? En sko vars idé bygger på att det ska göra ont mellan stortån och den där andra tån som sitter bredvid stortån? Vad är det för idé egentligen? Eventuellt kan jag tänka mig att flipflop-skon har funnits i tusentals år och att den först uppfanns för att det krävdes minimalt med material för att kunna fästa en sula vid foten, men nu är lever vi för tusan på tvåtusentalet. Det finns sandaler, tofflor, foppatofflor och tygskor. Släng flipflopsen, det är inte skönt. DET GÖR ONT!  

• Bh Det finns många bra saker med bh, typ när man ska träna, när man ska ha spetstopp och inte vill visa hela världen sina nipples osv, men SÅ mycket som vi, och med vi menar jag största delen av oss med tuttar, tror att vi behöver bh, behöver vi inte bh.

Okej, jag kan erkänna att det här är en bandwagon jag var snabb på att hoppa på, men efter många år på vagnen har jag nu hoppat av. Så befriande att inse att det är valfritt, valbart. Så skönt att inse att det där jag fick höra i omklädningsrummet på mellanstadiet om att ”man får hängbröst om man inte använder bh” är ungefär lika rimligt som att man får slappa armar om man inte använder konstant mitella. Så skönt att vakna upp ur bh-psykosen.

* Och där nånstans hittar jag kanske sanningen i bandwagon-fenomenet. Att det är helt okej att hoppa på, men att man också har sin fulla rätt, och ibland skyldighet, att hoppa av. Om man upptäcker att man får snuva av vinden som för tillfället blåser genom högstadiekorridoren.

Eller att poké bowl är äckligt. Eller att det är orimligt att bli magsjuk av jeans.