För några veckor sedan demonstrerade barnen för sin framtid. Sin eventuella framtid. Sin, i nuläget, oklara framtid. De var hundratals, tusentals, tiotusentals, miljoner.
Efteråt såg jag reaktioner på sociala medier. Mycket kärlek. Mycket respekt. Mycket stöttning och backning. Många vuxna som ville ta sitt ansvar.
Jag såg också annat. Bland annat en kort text till ungdomarna. Den skulle nog vara rolig, och det var den väl kanske, men samtidigt var själva poängen ett hån mot alla de barn och ungdomar som stod upp för klimatfrågan.
Såhär löd texten;
”Blev mamsen och pappsen lite sura över den ogiltiga frånvaron? Well, här kommer några finfina tips på hur du får dem på gott humör igen. Berätta bara att:
– Från och med nu behöver de inte längre hämta/lämna med bilen när du ska till skolan, träningen och till kompisar. För från och med nu kommer du att cykla var du än ska! Även om det ösregnar.
– De kan sänka din månadspeng rejält. Vem vill hålla på och konsumera i onödan liksom?
– Skräpmat och Nocco är inte din grej längre. Du vill ha mer broccoli och kranvatten.”
Och så vidare.
*
Den delades av en hel del. Mitt i prick, liksom. Och jag tänker såhär: ska vi kasta skit nu? Ska vi göra oss roliga över deras oro för att många har en livsstil som inte stämmer överens med rädslan? Ska vi inte uppmuntra? Stärka? Ta på allvar? Det är som att den här texten säger; ”Det spelar ingen roll att ni demonstrerar, när ni ändå inte lever som ni lär.”
Om man inte kan uttrycka en önskan utan att själv driva igenom denna kan vi aldrig komma framåt. Då kan den som tycker att kommunen borde laga den där trasiga bänken själv kavla upp ärmarna och plocka fram verktygslådan. Då kan samtliga fotbollssupportrar sluta skrika sina ramsor från läktaren, för det är ju inte ramsorna som föser bollen in i mål. Det är fötter.
Och ska vi ändå snacka om levnadssätt och kasta skit på hur kidsen lever kan vi ju ställa oss frågan; vem har lärt dem? Är det deras idé med evig tillväxt? Är det de som har uppfunnit total konsumtion och det här sättet att leva? Eller är det utomjordingar? Är det troll? Nej, vänta nu. Är det inte VI VUXNA?
*
Hur är talesättet? Barn gör inte som man säger. Barn gör som man gör. Och hur är det nu VI gör? Är det inte vi som går och shoppar utan att veta vad vi letar efter? Är det inte vi som flyger hejsansvejsan över hela världen och hoppar jämfota när vi hittat en billig resa? Är det inte vi som väljer de billigare alternativen i matbutiken, trots att somliga av oss har råd med bättre? Är det inte vi? Deras föräldrar och morbröder och gudmödrar? Och ändå är det vi som har mage att håna dem?
Det är ju som om kidsen skulle demonstrera mot att vi slaktar djur, och vi vuxna skulle ställa fyra skålar med olika sorters kött på bordet, ingenting annat, och sedan håna barnet för att det äter av köttet. KLART DE ÄTER AV KÖTTET! Det är vi som bär ansvaret, inte de. Om barnen är av åsikten att man inte borde svära, och vi använder svordomar inför dem i varannan mening, så är det klart de kommer att svära. Om de tar initiativ till godisförbud och vi lägger kolor i deras fickor så kommer de att äta kolorna.
*
Jag fattar att den där texten inte behöver ha varit så allvarligt menad, men här och var finns det en sådan inställning till de strejkande ungdomarna. ”Vadå, vad tjatar ni om? Ni lever ju själva ohållbart.” Ja, för att vi har lärt dem.
Så. Vi måste sluta skylla ifrån oss på kidsen. Och börja gå först i ledet.