Och sen blir Odjuret träffad av en pil i bröstet, och Belle tar honom i sina armar och hennes tårar rinner nedför kinderna. Det är så mörkt, så mörkt och Disney-musikens känslostarka toner förstärker allt det där hemska. Mina barnögon är så stora de kan bli och nu dör han, nu dör han där i Belles armar. Det är förlorat. Allt är bortom räddning. Och så viskar Belle:
– Jag älskar dig.
Och då. Då! Symfoniorkestern byter känsla, allting virvlar, snurrar, Odjuret börjar sväva, det är stjärnor och gnistor och pinglor och serpentiner och rosetter och Odjurets vargtassar blir till händer, hans lejonman blir till gyllene hår och såret i bröstet läker ihop.
Han är en prins, Belle älskar honom och de dansar natten lång på slottet och alla älskar livet och det postas bilder på instagram som aldrig förr under hashtaggen #lyckligaiallasinadagar.
*
Tjugofem år senare väntar jag på stjärnorna och gnistorna och serpentinerna men de kommer ju aldrig. Jag ser på nyheterna och jag ser dokumentärer och jag ser utanför fönstret hur pil efter pil efter pil träffar det älskade Odjuret i bröstet.
Hur isarna smälter. Faller sönder, faller samman. Hur det antingen är tropisk värme utanför vårt fönster, eller skallrande åska och regn med droppar stora som knytnävar. Hur korallerna dör. Hur hälften av världens korallrev har dött under de senaste 30 åren, säger marinbiolog Ruth Gates i ett avsnitt av Vetenskapens Värld. Hur havsnivån stiger, hur hela byar och städer vadar i vatten. Att över 40 procent av insektsarterna är på tillbakagång och en tredjedel hotas av utrotning. Att en massutrotning av jordens arter redan har inletts.
Gaston skickar iväg sina pilar, en efter en, och de träffar odjuren mitt i bröstet, sår efter sår. Blodet som pulserar. Belle som gråter och hennes tårar som rinner nedför kinderna.
Jag vill bara spola framåt i den här filmen. Vill bara spola fram till serptentinerna och rosetterna och jag vill bara att Odjurets vargtassar ska förvandlas till händer och att såren i bröstet ska läka ihop. Att någon ska säga att nu vänder det. Nu blir allting bra.
*
Jag har så svårt att köpa att det går åt helvete med klimatet och miljön. Jag är så uppvuxen med sagor att Walt Disney kan kallas min tredje förälder. Det ska vara så, att det ser ut att bli helt förstört men DÅ kommer magin och Belle viskar ”jag älskar dig” och allting virvlar och blir skimrande lyckligt.
Men när avgörs det om det är en tragedi eller en komedi? Och vem avgör det? De som redan strukit med? Jag som lever, än så länge, nästan som vanligt? De vars skogar förstörs av granbarkborrar? De var hus är översvämmade? De arter som för alltid är förlorade?
Jag vill bara spola framåt i den här filmen. Vill bara spola fram till serptentinerna och rosetterna och jag vill bara att Odjurets vargtassar ska förvandlas till händer och att såren i bröstet ska läka ihop. Att någon ska säga att nu vänder det. Nu blir allting bra.
Men klimathotet är inte Disney. Hur mycket jag än skulle vilja. Filmen fortsätter, och vi kan bara försöka, försöka, försöka få ner procenthalten av tragedi så mycket vi kan. Sluta vänta på stjärnorna och skimret, för så länge vi bara sitter och väntar fortsätter pilarna att komma. Det är inte Belles ljuva ord som kommer få dem att försvinna. Vi måste dra ut dem med våra egna nävar.