Cookies

Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av Dagens Västervik. Genom att använda Dagens Västervik tjänster godkänner du detta. Här kan du läsa mer om cookies.Jag förstår, ta bort detta

Annons:

Annons:

Annons:

Annons:

VECKANS FRÅGA

Skulle du vilja se sex timmar arbetsdag?

Svarsalternativ:

Ja
Nej
RöstaSe resultat

Linnéas Krönika: Jag måste helt enkelt älska dom, annars är jag helt blåst

Göra frukost till mig själv: 2 minuter. Göra frukost till någon annan: 10 minuter. Äta min egen frukost: 5 minuter. Städa efter någon annans frukost: 20 minuter.

Annons:

BakåtPausaPlayFramåt

Borsta mina tänder: 30 sekunder. Borsta någon annans tänder: 5 minuter. Plocka undan någon annans saker. Göra någon annan rent bakom öronen. Bre en smörgås åt någon annan. Leta efter någon annans Ronja Rövardotter-bälte. Väckas av att någon annan skriker. Bli biten av någon annan. Bli slagen i ansiktet av någon annan. Bli spydd på av någon annan. Torka bort någon annans bajs från valfri möbel. Vara någon annans livvakt. Titta på när någon annan hoppar studsmatta, när någon annan gräver sand, när någon annan försöker äta upp fjärrkontrollen. Rädda någon annan från att sätta fjärrkontrollen i halsen.

*

Wow. Denna ”någon annan” måste verkligen vara någon väldigt speciell, någon alldeles särskild. För jag gör alltså detta varje dag. Nästan varje kväll sitter jag där i soffan och undrar hur jag orkar. HUR orkar jag? Varje dag! Alltså, för att förtydliga; VARJE dag.

Jag har börjat tänka förbjudna tankar, typ ”tänk om man kunde gå och lägga sig och vila såhär mitt på blanka dagen, tänk om jag kunde ta en sån där, vad heter det, TUPPLUR”. Men det kan jag inte, för någon annan ropar ”mamma, det är en insekt på bordet! Jag är rädd att den ska dö om jag tar upp den, den är för liten, du måste rädda den!” Denna ”någon annan”. Någon alldeles särskild.

Det måste den ju vara för att orka med allt detta. Och det är den. Det är två ”någon annan” till och med. Två alldeles särskilda. De mest särskilda jag känner. En himla tur, att jag älskar dem så mycket som jag gör. Till månen och tillbaks och så två varv runt jorden och ni vet.

En himla, HIMLA tur att de är så fantastiska och så älskvärda. För vad hade jag annars gjort? ”Hej, jag vill lämna tillbaks den här personen, jag älskar den inte och vill inte torka dens bajskorvar mer”. Nja.

*

Men, jag funderar på hur det nu faktiskt kommer sig att jag älskar dem. Ja, de är fantastiska och de roligaste jag vet när de säger ”Pappa, saknar du din snippa?” och de är mitt ”eget” kött och blod och yada yada, men jag funderar ändå på om det rimligaste är att det handlar om kognitiv dissonans.

Kognitiv dissonans är ett psykologiskt begrepp som jag hört om i den briljanta podden ”Dumma människor”. Det är, om jag förstått det hela rätt, ett psykologiskt obehag som dyker upp när man har två uppfattningar som inte går ihop, ELLER när ens attityder och beteenden, alltså vad man tänker och vad man gör, inte passar ihop.

För att undvika det psykologiska obehaget måste man rätta till det, genom att antingen ändra sitt beteende, eller ändra sina tankar. Vi människor har en stark drift att vara konsekventa. Alltså; lägger man ned så här mycket tid på någon annan så MÅSTE man älska denne någon annan gränslöst.

Annars går det inte ihop, matematiken stämmer inte. Annars är man helt blåst, som lägger ned all denna tid. Denna kopiösa mängd minuter och kvartar och timmar och dagar och år. Sömnbrist, leksaker i foten, alla dessa bajskorvar. Det MÅSTE helt enkelt vara värt det.

*

Jag minns den där första skälvande kvällen som förälder. När allt var så nytt och skört och en bubbla eller ett fängelse, beroende på hur man vill uttrycka det, och hon låg där i den lilla plastbaljan bredvid sängen. Hon var så lugn och nöjd, men så skrek hon bara litegrann precis när jag äntligen skulle få sova efter många timmars kamp och jag tänkte ”Fan också. Jag vill ju inte ta hand om henne. Jag älskar henne inte. Typiskt, nu när jag inte kan ångra mig. Jaha, det var ju dumt. Vad gör man nu?”

Som tur var släppte den tanken ganska fort och ersattes av ”det tar vi imorgon” innan hon tystnade och jag somnade. Och nästa morgon hade tanken försvunnit. Men om den stannat kvar, tänk om någon då hade sagt till mig att ”det är lugnt, du kommer att älska henne. Det kommer vara värt det, för det måste vara värt det. Det är enkel psykologi-matematik. Det gäller bara att du byter tillräckligt många blöjor, vaknar tillräckligt många gånger för att amma, plockar undan tillräckligt många kantiga leksaker från köksgolvet, torkar av tillräckligt många matstolar – så kommer du så småningom att börja älska henne. För om du inte älskar henne, är du helt blåst.”

Jag vet förstås det inte är så enkelt, men visst vore det skönt om det var så. Logik är det bästa jag vet, näst rabarberpaj.

Annons:

2 kommentarer

Gösta 2019-08-18 13:33:18

Jaha. Min farfars syskonskara var nio barn. Och det var inte något speciellt med det i början av nittonhundratalet. På den tiden fattade föräldrarna att de var föräldrar. Jag tror inte ens det fanns barnbidrag på den tiden. Du verkar helst vilja spela spel och hashtagga på sociala medier. Vad säger man? Väx upp på riktigt?

Michael 2019-08-20 14:31:46

Håller med Gösta. Det finns de som har ett/barn/tonåring som kräver 24 tim/dygn och många, många timmar av framförhållning. Att sova är inte att tänka på, det verkar mest vara för yngre amatörföräldrar.

Lägg till ny kommentar

Kommentar *

Ditt namn*

Din e-post* (publiceras ej)

Annons:

Annons:

Annons:

Annons:

Annons:

Annons:

Annons:

Annons:

Annons: