På tredje plats; rullväskehjulen. Alltså de små under rullväskan. I vilka det alltid fastnar stenar så att hjulen slits ned och till slut avancerar från att fungera dåligt till att inte fungera överhuvudtaget. De klarar (med nöd och näppe) att rulla över ett flygplatsbutiksgolv, men så fort det blir lite asfalt är de värdelösa. Hujedamej.
På andra plats; hjul som blivit punkterade. För att man backat på en gammeldags brunn eller för att man jobbar på en högstadieskola och någon uttråkad elev skurit upp däcken ”på kul”. Det är ju visserligen inte hjulets fel, men fortfarande kan det förstöra en hel dag. Ibland två.
Och på första plats; ekorrhjulet.
Jösses, vad mycket ångest det här ekorrhjulet kan framkalla. Flera olika sorters ångest. Kan-inte-sova-på-natten-ångest. Vad-gör-jag-med-mitt-liv-ångest. Vem-är-jag-ångest. Har-jag-någon-som-helst-kontroll-över-någonting-alls-ångest. Och så vidare. Och så vidare.
*
Ekorrhjulet. Hjulet vi springer som dårar i till jättehög hårdrocksmusik. Ibland ropar vi eventuellt i desperation till den bredvid
”Vart är vi påväg?”
”VA?!”
”VART ÄR VI PÅVÄG?”
”Tänk inte, SPRING!”
Det hjulet. Det är absolut och utan tvekan mitt topp ett värsta hjul. Den här känslan av att någon föreslår ”ska vi hitta på något på torsdag?” och man först får känslan ”ja!” precis som när man var barn och någon ville leka, men genast därefter inser ”nej det går ju inte, det hinns inte med”. En vän till mig räknade häromsistens ut hur mycket tid varje del av hans liv tar per dygn. Såhär; sova 8h, jobba 8h, lunch 1h, träna 1h, frukost och göra iordning barnen samt skjutsa till skola/förskola 2 h, handla middag 1h, laga middag 1h, diska efter middag 1h, natta barnen 1h och så vidare. Han kom fram till att dygnet saknar 6 timmar för att han ska hinna med allt han skulle vilja hinna med. Och så är det ju! Det är sanslöst, galet, sjukt, befängt.
Är det här verkligen enda vägen framåt? Finns det verkligen inga alternativ? Jo, det finns det garanterat. Och egentligen borde jag väl ta mitt pick och pack och börja förverkliga detta alternativ. Men det finns ingen tydlig karta över vägen dit. Och så vågar man inte riktigt. Man provar lite här, provar lite där, tar något steg framåt, något steg bakåt, vilket är helt okej. Varje erfarenhet får en att växa, men det jag är rädd för är farhågan att man till slut ger upp försöken och bara springer. Att jag till slut ska lägga av med frågorna om vart jag springer, och bara, ja, bara springa helt enkelt. Snurra vidare, utan att ha en aning om vart jag ska.
Eller så kanske vi bara kan förlänga dygnet? Vem mejlar man om sånt? Hör gärna av dig om du vet, vänlig hälsning från en annan ekorre.