Varje gång tänker jag att det är ett undantag. Att det är alldeles för mycket ”90-talet vill ha tillbaks sina sjuka ideal” med sådana rubriker. Men efter att ha räknat rubrikerna måste jag inse att det inte alls är 90-talet. Det är 2020 och fortfarande på varenda framsida.
På väg hem slösurfar jag på instagram. Halkar in på ett konto där någon har dokumenterat sin resa. Vilken resa? Sin resa till Alaska? Till Treriksröset? Sin resa för att ta jägarexamen? Nej, sin resa mot en smalare kropp. Och med det förstås den obligatoriskt tillhörande ”hälsosammare livsstilen” – men, kroppen är det enda som symboliserar detta. Gymselfies och före/efter-bilder. Siffror och dagar.
Jag menar inte att skamma alla som gör dessa resor. Det är inte konstigt alls att man gör detta. Och vem är jag att säga huruvida det är rätt eller fel. Men jag blir överväldigad när jag tänker på hur mycket tid vi lägger på detta. Och då menar jag inte tiden vi lägger på träningen eller tiden vi lägger på att laga näringsrika middagar, jag menar all den tankeverksamhet vi ägnar åt detta. Alla minuter av bedömning och mätande och självspäkelse. Den sammanlagda tiden. Min tid, din tid, minuterna, timmarna, månaderna, åren. All denna energi. Vad hade vi kunnat göra med den gemensamt?
*
Återigen, det är INTE konstigt att folk tänker på det, men det är sorgligt. Är det inte? Jag menar, det finns gott om saker att fundera över. Miljö, fattigdom, klimat, krig, biologisk mångfald, hur vi kan få barnens skolgård att bli mer inspirerande, hur vi ska få till en haj-dräkt till det kommande födelsedagskalaset. Stort och smått.
Nu går jag inte omkring och har någon konspirationsteori kring att en liten grupp av mäktiga män hittat på det här med idealkropp och idealutseende för att de är så rädda för mäktiga kvinnor (eller…?) och tror att dessa skulle ha hittat på dessa rubriker för att kvinnor inte ska ha tid att utgöra något större hot, men OM det hade varit så är det bara att gratulera. Det verkar ha varit en lyckad strategi, hittills.
(Ja, jag vet att det även finns män som står på vågen varje morgon, men att min femåring vill knyta ett snöre runt sin midja för att bli smalare, och att det typ bara är sjöhäxan Ursula av Disneys alla kvinnliga karaktärer som har midja bredare än sin hals är INTE en slump)
Ibland när jag själv står framför spegeln och synar magen från alla håll och kanter kan jag chockeras över det faktum att det BARA ÄR HUD. Det är allt det är. Hud. Hur kan hud uppröra, chockera, förarga, oroa, och tänkas på så mycket? Hur kan den samlat ta upp mer energi och tankeverksamhet än månlandningen och klimatkrisen tillsammans?
Står vi på vågen står vi inte på barrikaderna, skriver författaren Julia Skott som inledning i boken ”Kroppspanik”. Jag hade inte kunnat säga det bättre själv.