Ett sånt där magiskt, som byter färg beroende på vilken känsla man har. Hennes första möte med kapitalismens lurendrejeri. Ett där bluffen är oväntat tydlig. Men inte om man är 6 år, då tycker man att det är just magiskt.
Vi hittar det till slut, en hjärtformad amulett på en silverfärgad kedja för fyrtionio och nittio. Hon får självklart köpa det för sina egna pengar, eftersom att jag är en sån pretto-förälder som hon kommer störa ihjäl sig på när hon är tonåring.
I alla fall.
När vi är inne i butiken får jag syn på ett annat slags halsband som hänger i samma avdelning som ”känslohalsbandet”, nämligen – bästishalsbandet. Ni vet. Det med ett hjärta som man delar i två, och så har man den ena delen själv och ger den andra delen till sin bästis. Det är inget fel i sig, men plötsligt blir jag påmind om att hur mycket vi än skriver in normkritik och jämställdhet i förskoleplanen, och hur ofta vi än diskuterar Me too på nyheterna, så verkar det vara svårt att lära gamla hundar sitta. För samhället verkar vara just en gammal hund. En blind och döv som lunkar på. I butiken hänger tjejernas kläder där, med gulliga hundar och katter och hjärtan och regnbågar, och killarnas kläder hänger där, med bilar och maskiner och superhjältar och tåliga jeans. Ja, alla kan köpa ett bästishalsband, men det är tydligt att det riktar sig till småtjejer. Och redan här lär vi oss att vi har bästisar. En bästis. Att vi umgås två och två. Att det är svårt att vara tre.
*
Det här med bästis är toppen på många sätt. Vi lär oss att komma riktigt nära en annan människa. Vi delar allt med vår bästis. I vått och torrt. Umgås så mycket att vi så småningom börjar ledsna på vår bästis. Blir irriterade. Tar avstånd för att sedan bli vänner på nytt. Kommer nära. Övervinner hinder. Kommer ännu närmare. Kan prata om känslor, om trauman, om allt.
Allt det här missar många (inte alla) killar. De har inga bästishalsband. Ingen bästis. De hänger mer i gäng. Startar band, spelar tv-spel i grupp, håller på med lagsport, men pratar inte känslor. Är inte förtroliga med varandra. Men de har kul. Har många polare. Umgås mycket och med många. Det missar många (inte alla) tjejer.
*
Funderar över det här när vi promenerar ut ur butiken. Min dotter är överlycklig över sitt känslohalsband. Vi kikar på vilka känslor halsbandet kan visa. Blå betyder glad. Grön betyder glädjefylld. Gul betyder upprymd. Röd betyder lycklig. Svart betyder belåten.
Fem olika versioner av glad. Jag förstår att det kanske inte hade varit världens bästa idé att lägga till typ ”skitförbannad”, ”girig” och ”svartsjuk” bland känslorna (då hade få föräldrar varit sugna på att punga ut) men man hade väl i alla fall kunnat unna tjejerna att känna någonting annat än glädje? Säg till exempel förvånad, nyfiken, hemlighetsfull, självsäker, lugn, stark och otålig.
För vi bajsar inte bara blommor, och vi känner inte bara lycka. Och det ligger inte i vårt DNA att ha bästis, och både killar och tjejer gillar gulliga hundar och katter.