Hur väl koordinerar sig offentliga inrättningar med varandra? Vi vet ju sedan tidigare hur svårt polisen, socialen och skattemyndigheten har att samköra sina uppgifter.
Anledningen till frågan är att olika instanser, exempelvis regionen, campus och turistorganisationer nu ställer i princip samma frågor till delar av besöksnäringen. Man ska alltså till tre olika instanser svara på samma frågor. Till restaurangen frågar man:
Vad gör er verksamhet?
Svaret blir: Det restauranger brukar göra.
Fråga: Vad finns för yrken i er verksamhet?
Svaret: De yrken som brukar finnas i restauranger.
*
Allt leder till att man till slut ska skriva att det är svårt att rekrytera kockar, varpå det sedan kommer tre olika uttalanden/rapporter om att branschen har svårt att få tag i kockar. Nej fyra förresten. Arbetsförmedlingen kommer ju också med en rapport. Som säger samma sak.
Man kan undra varför alla ska göra sin egen enkät? Varför kan man inte läsa varandras?
Som företagare tar dessa evinnerliga enkäter produktiv tid och lägger man sedan till alla telefonenkäter är vi snart uppe i siffror som står för betydande produktionstid, på företagets bekostnad.
Jovisst måste man känna till var det råder arbetskraftsbrist men i så fall är man i besöksnäringen ute flera år för sent. Man har haft den här bristen länge och väntar bara på att de som sköter utbildningen i vårt samhällskontrakt ser till att skicka ut fler examinerade kockar.
Undrar hur många enkäter och år det gick åt innan man ökade intaget till Polishögskolan? Även där år för sent.
*
Det är en tröghet i Sverige, nu mer än tidigare, när det gäller att gå från ord till handling i vissa frågor.
Kanske hade det gått snabbare om alla delar i det offentliga kunde samverka mer intimt, snabbt ta del av varandras iakttagelser och kunskaper, till allas nytta.
En del kallar detta för byråkrati och kanske det är en del av definitionen, för just byråkrati, men det ÄR krångligare trots att politikerna lovat motsatsen. Regelverk behöver vi, men alla detaljerade rapporter och till alla dessa myndigheter?
*
Det är dyrt för företagen att missa.
Rapporterar vi till exempel inte in mängden köldmedel i en kylanläggning en viss tid är bötesbeloppet 10 000 kronor. Det är i myndighetssvrige de riktigt höga böterna finns, inte inom rättsväsendet där stora rabatter tillämpas i princip på alla brott.
Och det är inte det att rapporten inte kommer in, utan böterna är för rapporten kommer efter en utsatt tid.
Miss i tidboken för personalen kostar kanske 2 000 första gången, 10 000 kronor andra gången. Sådana proportioner är det.
Vi vet ju sedan tidigare vad bötesbeloppen är inom byggnadsnämndens verksamhet och vilka vitesbelopp som döms ut.
(Tänk om man kunde förflytta dessa belopp över till rättsväsendet, och låta offren få rejäla skadestånd istället för småsummor. Och förövaren sitta tiden ut.)
*
Denna generations byråkrater har också lyckats åstadkomma ett regelverk, tjockare och mer tätskrivet än bibeln, rekord i enkäter och ett nyföretagande som blir allt mindre.
Tänk att det ska vara så svårt att dela kunskaper och förenkla regelverk.
Byråkrater är det nya stora yrket som säkert snart samlar sig till en egen branschorganisation, med utbildningar som ”Så skapar du snårigaste regelverket” eller ”Lär dig konsten att döda ett företag enbart med några nya regler”.
Vi får snart se ”Årets Byråkrat” på kommande Byråkratgalan...
Är det någon som någon gång sett ett varsel av byråkrater i en kommun, region eller statlig förvaltning?
Say no more...
Fotnot: Journalisten, entreprenören och f.d. kommunalrådet (m) i Vimmerby (2010-2015) Micael Glennfalk, skriver återkommande krönikor i vår tidning, där synpunkter på politik och samhällsföreteelser lokalt, regionalt och nationellt framförs. Krönikörens åsikter är alltid hans egna och inte tidningens.