Den sista februari gör Birgitta Hagström sin sista dag på bruket i Överum där hon arbetat sedan 1975. Foto: Privat
Året var 1975 och Birgitta Hagström en 16-åring som just slutat grundskolan i Överum. Egentligen hade hon planerat att gå i yrkesskola, men när hon fick höra om jobbet på bruket så sökte hon det.
– Någon tipsade mig om att det fanns ett jobb som postflicka ledigt, så jag sökte det och fick det. Det kändes kul, att få tjäna pengar och så där. Och sedan dess har jag varit kvar, berättar Birgitta.
Det var samma bruk som idag, men på sätt och vis en helt annan värld. När Birgitta blev anställd hade bruket 1000 anställda. Idag knappt 100. Som postflicka fick hon ansvar för att två gånger om dagen gå runt till alla på kontoren och dela ut och samla in internpost.
– Det här var ju långt innan vi hade datorer och mobiltelefoner. Till att börja med skrev jag på skrivmaskin, och jag fick lära mig först manuell och sedan elektrisk. Det var ett stort steg bara det!
Fick första datorn 1982
Så småningom kom de första datorerna. Och en händelse som Birgitta minns särskilt från sitt arbetsliv är när hon fick sin första persondator.
– Jag har ju haft lite olika tjänster genom åren, och 1982 fick jag en tjänst som sekreterare. Då fick jag min första persondator. Det är sådant man kommer ihåg! Den var ju långt ifrån datorerna idag, men det var väldigt spännande. Sedan har det fortsatt och undan för undan kommit nya saker så som mail och nyare teknik.
Att byta jobb eller säga upp sig har aldrig varit något som Birgitta funderat på.
– Nej, jag har inte det. Trivs man med både arbetskamrater och jobbet så är man ju kvar. Jag har inte varit så äventyrslysten eller utan har trivts med att vara kvar.
Det sociala en stor del i att hon trivts
Det som fått henne att trivas så bra är alla sociala kontakter, tror Birgitta. Både arbetskamraterna, och alla hon träffat när hon delat ut post, och sedan jobbat administrativt, tagit emot besökare och reparatörer. Efter pandemin har dock arbetet blivit lite ensammare, menar hon.
– Lite sämre blev det efter pandemin när folk började jobba hemma mer. Jag jobbar på plats hela tiden. Mina arbetsuppgifter med lönerna och andra bitar är svåra att göra hemifrån. Under pandemin blev det ganska ensamt och efter det har folk inte kommit tillbaka på samma sätt. Då tappar man samhörigheten litegrann. Men jag har trivts så bra och aldrig velat jobba med något annat.
En period arbetade Birgitta på reservdelslagret, men annars har hon arbetat på kontoret med administration på olika sätt.
Hur känns det när du snart går hem för sista gången?
– Det är både skönt och lite vemodigt nu. Man börjar tänka på det att det snart bara är en månad kvar. Snart går jag inte här längre. Det är en konstig känsla.
Har du planer för vad du ska göra som pensionär?
– Jag har min sambo som är 14 år äldre som jag ska umgås med. Vi hoppas att vi får vara friska och få tid tillsammans. Jag är sekreterare i Vallonen här i Överum med, så det finns lite att göra där också. Och så kommer jag vara hemma och pyssla med huset, och hjälpa min syster med hennes trädgård. Jag blir inte sysslolös!