Vårdläraren Lina var medvetslös patient i stora övningen: ”Svårt att inte hjälpa till”

Den här veckan har Västervik förvandlas till en stor övningsplats för bland annat 400 militärer, ett 50-tal militärfordon och 200 kommunanställda. Det har blivit dags för militärövningen Sjukvårdsövning 25.

Sjukvårdsövning 25 som anordnas av Försvarsmedicinskt centrum pågår hela veckan. Syftet med den är att öva på samverkan mellan militär, kommun och region i krislägen.

Under tisdag, onsdag och torsdag ska hundratals Västerviksbor också hjälpa till genom att spela skadade och sjuka patienter.

När Lina Ramshage Oskarsson såg i tidningen att det fanns möjligt att delta som skademarkör tyckte hon att det kändes självklart att vara med. Utöver att det är en spännande upplevelse ser hon det också som en möjlighet att få inspiration till sin egen undervisning. Hon var med på tisdagens övning, där värnpliktiga skulle öva på att hantera akuta skador.

– Jag valde just den här dagen för att det var störst skador här, mer akuta skador. Jag jobbar som vårdlärare på Komvux, så jag såg det som en möjlighet att få lite inspiration till de vårdelever jag undervisar. Jag har ju spelat patient själv när jag undervisar. Nu har jag bombarderat han som sminkade mig med frågor om vad man kan använda för att sminka olika typer av skador, säger hon.

"Tänk om någon trampar på mig"

Till den här övningen fick hon spela en patient som blivit medvetslös efter den stora branden. Hennes karaktär hade fått en sprängskada, och hon blödde kraftigt från höger tinning. Även högerarmen hade fått en skada.

– Eftersom jag skulle spela medvetslös så behövde jag blunda. Så jag såg ingenting under nästan hela övningen.  Jag har ingen aning om hur många sjukvårdare det var som kom in. Det kommer bli kul att se sen på bild i efterhand.

Under tiden fick hon förlita sig på sina andra sinnen. Plötsligt är det någon som skriker ”Sjukvård är på plats!”

– Från att det var helt tyst där på parkeringen så blev det världens liv, man hörde hur folk sprang omkring. Jag tänkte ”tänk om någon trampar på mig”. Jag blev imponerad över att de körde så professionellt. Det kändes som att det var ganska väl uppstyrt, och jag kunde höra hur folk ropade ut olika kommandon.

Hon upplevde att det gick ganska snabbt från att sjukvårdspersonalen kom till att de kom fram till henne för att kolla läget.

– När de inte fick respons från mig hörde jag att de sa ”medvetslös” och sen la de mig i framstupa sidoläge. Det var också folk som kom fram till mig i två omgångar för att se om jag fortfarande andades.

Hur var det, när man inte ser, att folk kommer och tar i en?

– Jag lyssnade väldigt mycket. Jag förstod att nu kommer någon, men jag var ju inte med på när de helt plötsligt skulle flytta mig.

De värnpliktiga sjukvårdarnas första del var att komma fram till hur hög prioritet alla skadade hade. De som var mest akut skadade fick en lapp med siffran 1 på, och de som var minst akut fick prio 3.

– De prioriterade mig som etta. Jag hörde när de gick runt och kontrollerade, sedan sa de att de skulle flytta alla prio 1 till nästa plats. De gjorde bedömningen att jag skulle in i ambulansen.

Blev buren i kläderna

De tog inte tag i hennes kropp när de lyfte upp henne på båren, de bar henne i kläderna.

– Det var speciellt att bli buren i kläderna. De tog tag runt dragkedjan på tröjan, i byxlinningen och byxbenen. Jag försökte att spela så lealös som möjligt. Det var svårt att inte hjälpa till, men häftigt att kunna bara ge sig hän till att inte göra någonting. Jag ska bara ligga här. Jag blev också flyttad på båren i omgångar.

I ambulansen så gjorde de en kroppsundersökning, där de lyfte på kläderna, undersökte på magen och ryggen, kollade andning och satte nästub för att hålla fria luftvägar.

– Det var någon som var övningsledare som kontrollerade en av de som gjorde övningen. Då sa han till mig att ”Nu pausar vi, för nu vill vi ha ditt kort”. Sedan körde de igen där han hade tillgång till kortet med mina parametrar. Sedan frågade han henne frågor om ”hur ska du agera, vad ska du tänka på vid den här situationen” och så vidare. Det var fascinerande.

"Några gånger dog jag"

Väl framme vid Västerviks sjukhus stod sjukvårdstält uppställda, där sjukhuspersonalen skulle ta över och göra sin övning i att hantera stora patientflöden och att prioritera vem som som behöver hjälp först. 

 Lina var en av de som fick gå igenom tälten flera gånger, då hon prioriterades som en av de som behövde mest hjälp snabbt. Det var olika personal som gjorde övningen, och resultatet blev lite olika varje gång.

– Några gånger var det i stort sett palliativt, att de kom fram till att jag skulle få ligga på en avdelning, några gånger dog jag och en gång bedömde de att de skulle intubera mig och borra utifrån min sprängskada i huvudet.

Efter dagen känner sig Lina lite mör i kroppen, men är på gott humör.

 – Det var väldigt bra markörer som verkligen gick in för det, och god stämning oss emellan. Jag är väldigt glad över att jag fått vara med om det här. Det här kan jag absolut göra om.