Tuffingen led av ätstörningar – berättar öppet om sjukdomen: ”Viktigt att våga prata”

I tonåren fick Jonathan Hedström höra att han var ”tjock” av en ungdomsledare och det gjorde att han mådde psykiskt dåligt och drabbades av ätstörningar under den aktiva karriären. 

Det var först i slutet av den aktiva karriären som en ledare frågade hur Hedström egentligen mådde. När han var 37 år och hade flyttat hem till Skellefteå, ett år efter elitkarriärens slut, skrev han in sig på ätstörningskliniken och fick hjälp. 

"Tror kanske att man mår bra"

Sedan hösten 2018 föreläser 41-åringen om sina mörka erfarenheter av kroppsfixering, psykisk ohälsa, ätstörningar och vikten av att våga prata om personers mående.  

Han vill att fler ska våga prata om hur människor i ens närhet mår och normalisera psykisk ohälsa.

– Jag gör det för att jag vill berätta min historia som handlar mycket om hockey men lika mycket om stressen och pressen som man lever med som elitidrottare. Många tror kanske att man mår bra bara för att man är på toppen av någonting men det är oftast tvärtom. Jag är en vanlig människa. Även om det ser bra ut utåt sett så betyder det inte alltid att man mår bra, säger Jonathan Hedström. 

Tog tag i problemet efter karriärens slut

När Timrå IK misslyckades att ta behålla sin SHL-existens säsongen 2012/13 valde Hedström att avsluta karriären även om det blev några framträdanden på lägre nivå de efterföljande säsongerna.

Den fysiske och tuffe forwarden hade två NHL-äventyr i Anaheim Ducks, gjorde nästan 500 SHL-matcher i flera svenska elitklubbar – som till exempel Luleå, Timrå och Djurgården – och fick flera gånger förtroendet i Tre Kronor. 

Få har dock känt till hans mångåriga psykiska besvär som har lett till ätstörningar och på grund av skam tog han inte tag i problemen förrän karriärens slut vid 37 års ålder.

– I nästan alla lag hade jag rollen som tuffing men när man får ätstörningar så spelar det ingen roll, då tappar man allt. När jag var aktiv så gick man inte ut och berättade allt i media. Just då kände man att det var pinsamt som kille att prata om sådana problem, säger Jonathan Hedström. 

Tappade 14 kilo på tre månader

Det hårda ordet om att han var ”tjock” som 17-åring blev starten på problematisk tid trots att det var bra i några säsonger. 

Under andra sejouren i Anaheim säsongen 2005/06 spårade det ur fullständigt för honom. 

– Vid en invägning sa tränaren att jag hade gått upp i vikt. Då fick jag straffåka inför hela laget. Jag hade bra form och låg på 88 kilo, det var inga problem. När sådant händer så blir det tvärtom. Jag slutade äta och tänkte att den jäkeln inte ska få vinna över mig. Jag gick ner 14 kilo på tre månader och all min kraft försvann. Det spårade ur, säger Jonathan Hedström. 

Med hans fysiska spelstil blev det svårt att vara jobbig att möta vid ett sådant stort vikttapp och det ledde till förändringar i kostupplägget och mycket extraträning. 

– Jag blev extremt noggrann med maten och jag tränade mycket extra. När man spelar i NHL med tre matcher, resor och extraträning så blir det extremt mycket för kroppen.

"Du är helt tom och sover inte"

Han kom tillbaka till Sverige efter ett år i USA och vägde då 73 kilo. Sjukdomen tog hårt på honom och han blev plötsligt en skugga av sitt forna jag.

– I början, när du blir ätstörd, får du en jäkla boost. Du flyger fram på isen, blir lättare i kroppen och känner dig riktigt fräsch. Sen blir det tio gånger värre. 

Hur är det att gå ner så mycket i vikt?

– Du är helt tom, sover inte och har problem med att gå på toa. Du får ingen kraft i musklerna samtidigt kroppen blir smalare och smalare. 

Nu åker den före detta hockeyspelaren runt i Sverige för att tala ut om sina ätstörningar, betona vikten av att våga fråga hur någon i ens närhet mår och hjälpa andra som liknande problem. 

Har föreläst i Västervik och Vimmerby

I tisdags var han i Västervik och tidigare i kväll var han på folkhögskolan i Vimmerby. 

– Jag vill komma ut och berätta att ätstörningar är vanligt bland killar också. En av tre elitidrottare, både män och kvinnor, har ätstörningar, så sjukt är det. Det är en sådan jävla tunn linje mellan succé och fiasko, det behövs så lite för att det ska spåra ur. 

Hur är det att föreläsa och berätta öppet som sitt liv?

– Det är oftast nervöst men det går bra när man kommer igång. Sådana föreläsningar nystar upp ganska mycket från barndomen och den aktiva karriären så det blir känslosamt. Jag berättar väldigt mycket. 

Vad är det viktigaste rådet som du ger när du föreläser?

– Prata. Våga prata om det, det är där har vi problemet bland män i huvudsak. Vi ska vara så jäkla macho hela tiden och se så bra ut. Hade någon sträckt ut en hand till mig och frågat hur jag mådde så hade det betytt väldigt mycket. Jag hade skiten i 20 år innan jag sökte professionell hjälp på ätstörningskliniken, då var jag 37 år och hade slutat karriären. 

Ledare och föräldrar bär stort ansvar

Som ledare, lärare och föräldrar måste man vara uppmärksam och ställa de jobbiga frågorna, enligt Hedström. 

– Det är viktigt att man pratar mycket om det och att man inte känner sig ensam. Som förälder måste man våga vara jobbig, min morsa var på mig konstant. Man har tyckt att hon är dum i huvudet många gånger men det var hon som räddade mig till slut.

Ett stort ansvar vilar på ledarna och föräldrarna i ung ålder, inte på ungdomarna som utövar idrott. 

– Det är okej att prata om ätstörningar och det gäller att ledare och föräldrar får rätt utbildning också. Det är där vi har mycket problem, det är inte barnen som gör fel.