Att dra not om vintern var fordomdags en sedvänja i Tjusts skärgård. Så förhöll det sig i Almviks by där byalaget gick samman för fiskafänge på Gamlebyvikens is. Folk från Hallingeberg och Gamleby anslöt och hjälpte till.
Byalaget ägde notbodar vid sjön och varje hemman höll sig med en notdel av en viss längd. För att sätta samman delarna kallade åldermannen samman byamännen. Man turades om att vara hos varandra enligt en fastställd turordning.
Med budkavel, "byklubban", kallades delägarna samman och i storstugan hos den som stod på tur satte man ihop alla slingorna i noten. Den vändes ”utåt" från "kärringen till kalven".
Gick lustigt till
Så snart fångstredskapet var ihopsatt och färdigt, lade man alltsammans i en hög på golvet, tog i ring och dansade omkring den. Det vankades det förtäring och i gården där man höll till stod familjen för kalaset.
Varje bonde tog med sig en halv kanna brännvin och det kunde gå ganska lustigt till under dessa gillen. Man skulle sova på noten för att det skulle bli god fiskelycka. Det gjorde ungdomen med förtjusning - det var dock inte tal om något könsumgänge i detta sammanhang. "De vänslades väl en smula, men ej mer" - "Det var så strikt och strängt då för tiden".
”Notkung"
Inom byalaget fanns en särskild tillsynsman som hade att övervaka byns fiske. Han skulle vara någon annan än byåldermannen och fick bära den ståtliga titeln "Notkung".
När notdragningen startade skulle åtta dragare finnas på var sida om noten, alltså på vardera norrgårds- och sörgårdsidorna, och var då fullbemannad. Ett notök skulle också finnas och ett repök. Två träförare skötte "not-trät", två krokare manövrerade kroken och fyra repare, pojkar eller flickor, tog upp "repen" som kallades råfällingar, och första delen av strängen.
Dragarna drog parvis med händerna på varandras axlar och notrepet fastgjort i var sitt bälte som var vävt av tagel.
Det fanns också två ilossare, småpojkar, som makade i strängen i vaken. För att öppna de gamla vakarna med yxa fanns två väckare. Varpet "gicks upp" av en ”Notkungen” som kände landmärkena. Han väckte med isbill. När noten drogs upp befann sig somliga på "drögen", reparna vid flanktelnarna och några dragare vid halltelnen.
De som körde not respektive strängar och tögor, kallades notök och repök.
Fångsten i tredings
Fångsten delades i tre lika delar, "slogs till tredings". En tredjedel gick till alla som varit med och dragit noten, "tegmanslott", en tredjedel till den som ägde noten, "notlott", och resterande tredjedel till ägaren av fiskevattnet, "vattenlott".
När det var mycket folk och mindre fångst, delades fångsten i två lika delar, hälften till folket, hälften till noten och vattnet. Om fångsten var ännu mindre gick allt till folket.
Fördelningen gjordes av ”Notkungen” eller de som körde noten. Det skedde med hjälp av "bytskopa" på blanka isen. Fjällfisk som man fick i noten fick prästen del av, och resten såldes. Pengarna gick till en gemensam kassa. Vid bystämman på våren delades denna kassa och då hade man ofta ett litet kalas.
Om det var skridskois hände det att notfolket for till Gamleby och tog en dragnegel.
Skrock om fisk
När man skulle rensa fisken doppade man först kniven i vattnet. Då ansågs man få mer fisk i redskap som var utlagda i sjön. När någon klev över ett metspö, ett ljuster, eller annat fisketyg, så fick han bannor av ägaren, ty då förlorade det förmågan att fiska väl. På våren när näten togs fram för att tas i bruk, bar man först in dem i stugan och slog "flinta över dem". Sedan var det dags att gå till sjön och sätta ut dem.
Vargtassen
Mer om notdragning och händelser däromkring skildras i berättelse ”Vargtassen” som ingår i min novellsamling ”Eva i Paradiset”. I berättelsen utspelar sig ett drama år 1870 utanför gården Yxenvik i Västrums skärgård år. Redskapet var stort och ägdes gemensamt av några hemman på Hultö, Långö och i Yxenvik. Som i Almvik krävde hanteringen mycket folk och var både slitsam och tidsödande. En av de äldre och mer erfarna karlarna ledde arbetet. Han bodde på Hultö och på samma sätt som i Almvik kallades han, i kraft av kunnande och ansvar, för ”Notkungen”.
En sup eller två
Kvällen innan noten skulle sättas i och dras samlades man i en av stugorna, tog sig en sup eller två och en fläskbit som sovel. Länge stod det inte på förrän talet kom igång om vinterfisket, om bristen på sill och om den ständigt hotande vargfaran.
Vanligtvis höll sig odjuren på avstånd från notfolket men det kunde hända att vilddjuren närmade sig om vittringen från fångster blev alltför lockande. Så hände det sig i ”Vargtassen” där en femtonårig pojke lämnades kvar för att samla ihop förmiddagens fångst. Resten av notfolket gav sig iväg till nästa vik för att sätta i noten på nytt.
Bösskott om hjälp
Den kvarlämnade gossen tog itu med att samla all nyfångad fisk i ett stort ämbar. Vargylanden hördes på avstånd men länge stod det inte på förrän flocken närmade sig pojken. Han slet fram sin gamla bössa och försökte värja sig med ett skott. Vargarna skyggade undan men återvände och kretsade allt närmare omkring honom.
Gossen fann på råd. Han vände snabbt på ämbaret varvid fiskfångsten spred ut sig över isen. Själv kröp in under tråget för att skydda sig.
Fiskarlaget uppfattade bösskottet och skyndade till. Vargarna jagades iväg, pojken kröp fram och fiskfångsten säkrades.
Sven Kjellgren
Författare, journalist
Läs mer om gamla tiders Tjust på författarens hemsida www.svenkjellgren.com