Gamla tiders Tjust del 9 – Jakt på rådjur och älg

Större villebråd som rådjur och älg gav betydande tillskott i bondesamhällets kosthåll. Jagade man rådjur gav man sig iväg för att ”vakta upp” dem i skymningen vid deras betesplats. Hade nysnö fallit gick det att smyga sig efter dem men jägaren måste förstå vikten av att hålla sig lite högre upp i terrängen än vad spåren visade att djuret befann sig.

Om man visste var en gammal bock höll till var det bäst att lämna den i fred tills snön fallit och då ringa in djuret. En jägare ställde sig på pass medan en annan gick in i ringen, jagade upp bocken och följde hans spår. 

I små svängar

Ofta gick rådjuret i mycket små svängar inom ett begränsat område. Fanns det en öppen bergshöjd så gav den sig dit och kunde upptäcka förföljaren innan denne ens fått en skymt av bocken. Ofta fortsatte det så tills förföljaren tröttnat.

Stövare kunde användas i jakten men fick hunden upp en bock kunde den dra iväg genom flera kyrksocknar och först efter flera dagar komma tillbaka.

När rådjur skjutits så spikades skinnen upp på en bodvägg för att torka. Av köttet kokades kalops med rödlök, lagerblad och pepparkorn. De köttigaste bitarna var goda att steka och av benen kokade vi soppa. 

Lura på älg

Så länge älgen var lovlig, 1-15 september, försökte många jägare ligga på lur vid åkermossar och åkerlyckor där vithavren ännu stod omejad. Detta sätt att jaga gav framgång blott i enstaka fall eftersom älgen kände vittringen av skytten på avstånd.

Ett bättre sätt att närma sig villebrådet var mot vinden. Jägaren gav sig ut en tidig morgon och gjorde sig underrättad om vindens riktning. Var den kraftig så ansågs detta jaktsätt som ett av de bästa. Men jägaren måste vara väl hemmastadd i skogsmarken som han jagade i. 

Drevjakt välbeprövad

Om jakt på älg skedde med lös hund så fick den inte vara för stor och absolut inte påflugen för då ansatte den helst kalvar. De sprang för livet och drog de äldre älgarna med sig. En älgtjur som är fyra år eller äldre sprang inte undan för någon hund.

Drevjakt med skytte var ett välbeprövat jaktsätt. Vindriktningen spelade en avgörande roll. Dels gick det inte att driva en älg längre sträckor mot vinden och kom djuren i närheten av jägarna så vände de ovillkorligen och "gick ut" genom drevlinjen. Älgen fruktade mycket mer den dolda faran än den synliga.

Bäst var att med vinden driva av mindre områden. På så vis hann man med ganska många drev på en dag. 

Älgjakt med gropar

En gammal roteknekt vid namn Berg i Ukna berättade om älgjakt som skedde under senare delen av 1800-talet:

"Vi hade flera dagar i rad sett tre älgar som varje kväll gick på åsen ner mot gölen där de åt av starrgräset. Min far började gräva gropar på åsen men det tog tid eftersom det var stenigt och fullt av rötter i jorden. Jag hjälpte till så gott jag kunde men var inte så gammal så min hjälp var nog inte mycket värd.

På tre dagar hade vi en stor grop färdig, de andra fick vara ty det gick inte att få dem djupa nog. En morgon ett par dar senare kom far hem och förkunnade att det var två älgar gått ner sig i gropen. Efter mycket bestyr var båda döda sedan far min huggit dem med en yxa." 

Tog vara på allt

Jägarna band ihop klövarna på en älg som skjutits och trädde en stång mellan benen. Med stången över axeln bar två man eller fler hem djuret och delade upp det. Inget kött såldes utan allt tillagades och åts upp i det egna hemmet.

När en älg fångats, delade man med sig åt andra fångstmän för att vid annat tillfälle få en bit av deras fångst. Man tog vara på allt, t o m smalbenen som var bra att koka soppa på.

Den som hade råd lät bereda skinnet till byxor, i andra fall till att lappa byxor med. Det hände att fickorna kläddes med sådant skinn. En älgskinnströja ansågs mycket värdefull.

Älgluva kallades ett slags huvudbonad som mest liknade en toppluva. Den hade lappar som räckte ner över öron och nacke. Vid kall och blåsig väderlek skyddade den lika väl som nutidens skinnmössor. 

Sven Kjellgren

Författare, journalist