Cookies

Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av Dagens Västervik. Genom att använda Dagens Västervik tjänster godkänner du detta. Här kan du läsa mer om cookies.Jag förstår, ta bort detta

Annons:

Annons:

Annons:

Annons:

VECKANS FRÅGA

Tar Sverige guld i VM?

Svarsalternativ:

Ja
Nej
RöstaSe resultat

Annons:

En betraktelse över Västervik en lördag i juni

En förmiddag på kolonilotten vid Kulbacken utan kaffe, det var ingenting för min fru Karin och mig. Vi brukar ha med oss en termos med kaffe och en macka. Men i lördags skulle vi inte vara kvar där så länge var det tänkt. Det blir så enstaka gånger när det är så där vackert och inspirationen kommer, man blir kvar och grejar eller bara sitter och tittar på blommor och fåglar.

Vi bestämde oss därför för att fika på Kulbackens Café vid Västerviks Museum. Där var det tomt på gäster. Emilie som servitrisen hette, berättade att man serverade kaffe med våfflor idag. Det beställde vi och satte oss utomhus i solen så att vi såg ut över Gamlebyviken. Emilie kom snart med kaffe, våfflor och två glas samt en karaff med vatten.

- Det är bra att dricka när det är så varmt som idag, sa hon.

Vi åt och tittade på stenen utanför Kålgårdsviken där några ejdrar med sina ungar hade tagit sig upp från vattnet i Gamlebyviken. En storskarv satt också där och torkade vingarna i sommarsolen. I Kålgårdsviken sam skäggdoppingar och dök för att fånga fisk. Vi båda förargades över fiskmåsarna som kastade sig på doppningarna när de kom upp till ytan igen för att ta den lilla fisken som doppingarna hade fångat.

Vi funderade på varför det inte fanns fler gäster på cafét. Inne i centrum pågick det Outdoor Festival och det syntes massor av människor längs med Piren och på Fiskretorget. I en högtalare hörde man Niklas Lind prata och tydligen skulle en av flera tävlingar starta. Vi såg ut över den blåa Gamlebyviken med segelbåtar med vita segel och en eka med en man i som rodde.

Då kom ytterligare en gäst. En man med en lång hund med korta ben och lång päls.

- Ursäkta mig, sa mannen. Kan ni säga mig hur man beställer?

Vi pekade på dörren som stod öppen mot cafét. Karin berättade hur han skulle gå och att med fördel kunde välja kaffe med våffla, för det var väldigt gott.

- Jag kan ta hand om hunden om du vill beställa, sa jag.

- Tack, man vet aldrig om man får ta med sig hunden in i caféer, sa mannen.

Hunden tog det hela med ro och la sig ner vid mina fötter. Jag klappade en lite på huvudet och det var ingenting den brydde sig om.

Snart kom mannen tillbaka och han slog sig ner i ett bord bredvid oss.

- Vad heter hunden, sa jag.

-        Han heter Ernst. Jag sålde firman och gick i pension för åtta år sedan. Jag behövde ha någonting att göra, så jag köpte en hund.

Emilie kom ut med en kopp kaffe, ett glas vatten och en skål med vatten till hunden.

- Såg du att jag hade en hund med mig? sa mannen förvånat.

- Ja, när det är så varmt ute brukar hundarna vara törstiga, sa hon.

Mannen tittade på Ernst som drack några klunkar vatten.

- Västervik har förändrats de senaste åren. Det har blivit trivsammare att komma hit. Jag och min fru bor i Örebro. Vi har en sommarstuga i Valdemarsvik och idag ville hon titta på alla loppisar som finns i Västervik. Jag ville ha en kopp kaffe men hon ville vara kvar för att fynda i antikaffärer som finns där. Det finns en massa caféer i centrum, men de var fulla så jag gick hit. Här är knappt någon kotte, sa mannen.

Vi småpratade om Västerviks utveckling de senaste åren och hur gemytligt men ändå livligt allt hade blivit. Då såg vi hur människor sam på rad med orangea badmössor på huvudet i Gamlebyviken. Solen glittrade i vattnet. Ett knölsvanspar sam en bit ifrån alla tävlingssimmare som om de hade koll, så inte någon av simmarna skulle få kramp och drunkna.

- Det är en swim run tävling. Det verkar som om de ska ta sig i land på Lögarebergen för att springa vidare där ifrån, sa Jag.

Mannen tittade på medan en linje av människor kravlade sig upp på berget och slet av sig badmössorna för att springa vidare.

- Varför är det inte fler människor vid det här caféet, sa mannen.

Då kom Emilie med mannen våffla. Han bredde på grädde och sylt på våfflan tog ett bett och en slurk kaffe.

- Här är bästa åskådarläktaren. Jättegott kaffe och en stor våffla. Det borde vara fler som fikar här sa mannen.

Medan simmarna sinade ut började mannen prata om sin hund, Ernst.

- Jag kom hem med honom för åtta år sedan. Min fru döpte honom.

Jag upptäckte att jag fortfarande höll i kopplet och att Ernst hade gått och lagt sig vid mina fötter igen, efter att druckit några klunkar vatten. Jag uppmärksammade också att det inte fanns några gråsparvar runt omkring oss som tiggde brödsmulor runt bordet. De fanns inte vid andra bord heller. De enda småfåglarna som fanns i närheten vare en kvick liten blåmes som letade efter insekter bland tallbarren högt uppe i träden och en rödstjärtshanne som kilade ut och in i en holk som satt lite på sned i en tall några meter från vårt bord.

- Vi har en kolonilott i närheten, sa jag.

Mannen tyckte det lät kul, även om han aldrig själv varit intresserad av att odla.

Vi tittade runt omkring oss och såg hur fina planteringar det var runt cafét på Kulbacken med kryddväxter och gammeldags torparblommor.

- Hur kommer det sig att inte fler väljer att fika här som är så fint sa mannen.

Det verkade som om den frågan hade satt sig fast hos honom.

Vi sa att vi också hade tänkt den tanken.

- I Örebro eller i Stockholm hade människor gått långt för att få den här utsikten och en kopp kaffe. Det gör man inte här i Västervik. Det är märkligt.

 Ingen av oss tre kom på något bra svar. Min fru och jag hade fått en kopp kaffe, våffla och ett trevligt sällskap, under en tid på lördagsförmiddagen.

Mannen reste sig, han skulle gå.

- Vi, Ernst och jag ska leta reda på min fru. Hon är på skattjakt i Västerviks antikaffärer. Undrar om hon har hittat något. Jag har hittat en skatt i alla fall.

Vi såg hur mannen gick från caféet och mötte ett par som var på väg in.

- Våfflorna är goda. Utsikten är fantastiskt, ni har valt rätt fikaplats, sa han.

 

 

 

 

  

Annons:

Anders Sjögren

Anders Sjögren

anders.sjogren@dagensvastervik.se

0733100831

1 kommentar

Fritz Lennart Andersson 2019-06-10 21:51:16

Trevlig berättelse, som iakttagit det mesta under en fikapaus på Kulbacken.

Lägg till ny kommentar

Kommentar *

Ditt namn*

Din e-post* (publiceras ej)

Annons:

LEDIGA JOBB

Annons:

BakåtPausaPlayFramåt

Annons:

Annons: