Ledde polisarbetet efter mordet på Anna Lindh – nu berättar Västervikssonen i ny bok

Den 12 januari släpptes boken Polisen inifrån – mina år som spanare, utredare och chef, där han skildrar ett långt yrkesliv inom polisen, från arbete som knarkspanare till rollen som polischef. Här beskriver Leif Jennekvist detaljerat om några av Sveriges mest uppmärksammade brottsutredningar som han jobbat med, och om hur ett slumpartat möte i hemstaden väckte drömmen om att bli polis.

Han växte upp i Västervik och bodde i staden tills han var 19 år. Det var när han jobbade på Sjögrens resebyrå som hans framtidsplaner plötsligt förändrades.

– En dag när jag jobbade kom det in två civilklädda poliser som bad om att få använda lokalen som spaningsutrymme, för det såldes narkotika i gränden mittemot, bredvid diskoteket Columbus som låg där då. Och då tyckte jag att det var så spännande det som de höll på med, så jag tänkte att jag också ville bli polis, säger han.

"Väldigt spännande ärenden"

Största delen av sitt yrkesliv jobbade han i Stockholm, och har hunnit med en rad olika roller inom polisen.

– Det var riktigt intressant att vara spanare på rikskriminalen under den tiden jag var där, det var väldigt spännande ärenden som jag var inblandad i. När jag sen blev polischef tänkte jag först att det skulle bli långtråkigt, men sen kände jag att jag ville satsa på det operativa arbetet och då fick jag leda en del utredningar som man kan läsa om i boken.

I boken får läsarna bland annat ta del av hans tid som knarkspanare på fältet och jakten på kändisbrottslingen Clark Olofsson. Som nytillträdd kriminalchef fick han också ansvaret för polisarbetet efter Stureplansmorden, kidnappningen av miljonärssonen Erik Westerberg och kuppen mot Nationalmuseum.

För att skriva boken har han gått igenom gamla domar, rättegångs- och förundersökningsprotokoll samt tidningsartiklar.

– Och så har jag ju mitt minne kvar som tur är. Så det är mycket så som jag minns det.

Mordet på Anna Lindh

Mest känd är han som den som ledde polisarbetet efter mordet på utrikesminister Anna Lindh 2003. Då var han kriminalchef i Stockholm och var en av de första att få veta att hon dött efter knivattacken inne på NK.

”Den här morgonen dominerades samtalet av det som hänt vår utrikesminister. De flesta av oss hade hunnit få en glimt av nyheterna på morgonen. Många var åsikterna om hur knivattacken kunnat hända och hur det skulle gå att klara upp fallet. Jag tror att fler än jag hade en obehaglig känsla av att det skulle bli svårt eller kanske inte ens skulle gå”, skriver han bland annat i boken.

Pressen på att hitta gärningsmannen var mycket stor, och många jämförde utredningen med det ouppklarade mordet på Olof Palme.

– Ur mediesynpunkt var det väldigt jobbigt, för jag var ju så bevakad av media precis hela tiden. Det blev mycket större fokus på mig än vad jag hade räknat med, det var annorlunda och tungt, säger han.

Men utredningsarbetet gick betydligt bättre än vad många hade trott. Två veckor efter mordet greps gärningsmannen av polisen, och dömdes senare till livstids fängelse för mord.

– Jag ska inte säga att det var enkelt, men vi hade bra bevisläge med de fynd som gjordes i anslutning till mordplatsen, bland annat mordvapnet och en keps, och sedan vittnesuppgifter kring hans flyktväg. Så vi hade ett ganska bra utgångsläge rent utredningsmässigt.

Under 43 års tid som polis så har du varit med om mycket. Är det vissa fall som varit svåra att släppa långt efteråt?

– Egentligen inte, för jag är inte en sådan som går och ältar saker och ting. Men det som sitter kvar som ett väldigt starkt minne är när vi tog hem de omkomna från tsunamin i Thailand 2004, det var en uppgift för Stockholmspolisen och rikskriminalen, och det var tungt att se all sorg som fanns omkring det arbetet, men vi var ju tvungna att göra det. Det var jobbigt och finns kvar i minnet.

Lär man sig att stänga av?

– I viss mån gör man det, för man har ju ett arbete att sköta, och när man gör det så får man ju koppla bort sina egna känslor. Men det går inte alltid per automatik. Man är ju inte mer än människa.

Vad skulle du säga är den största missuppfattningen som folk har om polisarbetet?

– Den största missuppfattningen ligger i de här tv-serierna där det finns en hjälte bland poliserna, och sedan finns en grupp kring den här hjälten. I verkligheten är det ett lagarbete och det är inte en enskild individ som är någon hjälte, utan det är hela laget.

Vad hoppas du att läsarna tar med sig efter att de läst din bok?

– Att polisarbetet kan vara både trevligt, lättsamt och svårt.