Cookies

Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av Dagens Västervik. Genom att använda Dagens Västervik tjänster godkänner du detta. Här kan du läsa mer om cookies.Jag förstår, ta bort detta

Annons:

Annons:

Annons:

Annons:

VECKANS FRÅGA

Tänker du på klimatkrisen när du planerar din semester?

Svarsalternativ:

Ja
Nej
RöstaSe resultat

Annons:

Gamla tiders Tjust del 11 – Med vedbår tilll sågkvarn

Avkastningen från skogsbruket bekostade i gamla tider investeringar i byggnader, vägar och utdikningar. Den tillförde nödvändiga resurser och gav även virke för husbehov och allehanda ändamål som inhägnade rågångar mellan byar och gårdar. Ved för uppvärmning av gårdar, kyrka, ålderdomshem och skolor togs ur skogen.

Annons:

BakåtPausaPlayFramåt

Ända in på 1920-talet skedde sådan upphandling genom auktion där den som bjöd lägst fick sig anförtrott vedförsörjningen. I hamnar längs Tjustkusten lastades vedskutor med en-meters och sjuttiofem-centimeters ved för vidare befordran till Stockholm och andra städer och samhällen.

Kilometerlånga gärdesgårdar

Boningshus och uthus uppfördes av skrädda, grova timmerstockar. Mellan gårdarna

sträckte sig ofta kilometerlånga byvägar som omgavs av gärdesgårdar. De bestod av kluvna långa, raka unggranar men även av tall och asp. För att foga samman dem tog man stavar av enar men också kärnig tall fick duga.

Framforsling

Allt virke hämtades vintertid ur skogen. Med yxa, såg och barkspade pulsade manfolket ut i snön och hade hästar eller oxar med sig som dragare av timmerkälkar. Påselning och anspänning till kälkarna kallades "drätt" eller "skåk". Framkälken kallades "stötting" medan bakkälken fick heta "sugga".

Till kälkarna hörde kedjor och på senare tid "spännbjörnar". Kedjorna tillsammans med dubbar slogs in i stockarna. Sedermera förbjöds dubbar eftersom de skadade virket.

För att få upp grova timmerstockar på kälkarna tillverkades på platsen en grov stör kallad "rée". En längre och kraftigare hette "lunne".

Vedbår

För brännved och massaved brukades en vedbår som bestod av två mindre stockar som med en tvärslå med iborrad dubb förankrades i framkälken. De bakre ändarna fick släpa fritt på marken. Fyra iborrade störar höll veden på plats.

Var inte avståndet för långt att frakta timret "linade" man samman det. Då utrustades hästen med draglinor och en "svängel" med krok. Kroken fästes i en kedja som snarades om en eller flera stockar. Hästen drog, snaran drogs åt och timret följde med till timmervältan eller "täran", som den också kallades och var en mellanlagring.

Var det långt avstånd till "täran" fick framkälken göra tjänst och man kunde ta flera stockar i taget. Detta kallades att "lunna" eller "släpe" fram timmer. 

Till bysågen

Från "täran" till den vattendrivna bysågen, sågkvarnen, drog ett par hästar lasset tillsammans. Framkälken utrustades med en vridbar ”banke” med en vidhängande kedja, bakkälken hade endast en kedja. Ett "la" rullades på, främre kedjan slogs om och fästes löst med en spännbjörn.

Så fortsattes lastningen med stockar ovanpå detta "la" tills lasset var stort nog. Kedjorna spändes runt hela lasset med spännbjörnar.

När lasset lossats lyftes baksuggan upp på stöttingen och ankrades fast med kedja och spännbjörn. Högst upp satt körkarlen i en åksäck för att slippa isklumpar från hästhovarna.

I sågkvarnen försågades timmer eller klövs till spån. De gamla bysågarna avlöstes av ångsågar och senare av oljedrivna, både stationära och ambulerande sågar.

Skogvaktare synade ut

En skogsvårdslag kom till 1923 och skogvaktare anlitades vid utsyning av träd. Trädets virkesmassa beräknades, och görs så fortfarande, efter brösthöjdsdiameter och längd.

En del av skogshanteringen var kolbottnar och tjärdalar. Med kolbotten avses lämning efter en kolmila. Spåren kan vara synliga i flera decennier.

En tjärdal var en trattformig grop som grävts ut ur en jordsluttning och användes för att producera trätjära. Tekniken var känd sedan antikens greker. Mot gropen byggdes en lutande träbotten och i gropen anlades en mila där kolning skedde av kådrik ved. Tjäran var ett impregneringsmedel för produkter av trä och tågvirke som man vill skydda mot väta och därmed röta.

Sven Kjellgren

Författare, journalist

Annons:

0 kommentarer

Lägg till ny kommentar

Kommentar *

Ditt namn*

Din e-post* (publiceras ej)

Annons:

Annons:

Annons:

Annons:

}

Annons: