Cookies

Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av Dagens Västervik. Genom att använda Dagens Västervik tjänster godkänner du detta. Här kan du läsa mer om cookies.Jag förstår, ta bort detta

Annons:

Under en resa i Indiska oceanen hamnade fregattskeppet Indien i ett våldsamt oväder som så när inneburit slutet för fartyg och besättning. Målningen tillhör författaren.

Gamla tiders Tjust del 13: Indien i häxkittel

Skeppet Indien med Johan Georg Lagus som kapten var nybyggt i Västervik när det seglade åstad på sin jungfruresa 1863. Det gick i fart ett par år mellan kinesiska hamnar och bringade avkastning till partedarna som gått samman och bekostat bygget. I april 1865 fick det last i Manilla till London och anlände dit i augusti 1865.

Lagus återvände hem till Västervik sedan han överlämnat befälet till sin förste styrman J.A. Frumerie. Denne kom att bli nästan oskiljaktig med Indien. Var gång fartyget i fortsättningen skiftade ägare, följde han så att säga ”med på köpet”.

Från London gick färden till Swansea där Indien lastade för Amerikas västkust. Resan gick vidare till New York, Port Adelaide, Port Chalmers på Nya Zeeland, Valparaiso och Moltje.

I oktober 1867 kastade fartyget ankar i Newcastle och hade då korsat alla världshav och fullbordat sin första jorden runtsegling.

En ny långresa följde. Den gick till Aden och Batavia och därifrån till Amsterdam och Cardiff. Fartyget fortsatte till Västindien, Havanna, Cienfugo i Casilda och på nytt till Amsterdam. Därifrån bar det av till Rangoon och Akab. 

Åtta års jungfruresa

Efter att en tredje gång ha besökt Amsterdam vände Indien mot hemmets kust och avslutade sin jungfruresa den 17 december 1870. Den hade tagit nästan åtta år och under denna tid hade besättningen bytts ut tre gånger. Endast kapten Frumerie och kocken Andersson hade varit ombord hela den tiden.

I Västervik firades återkomsten med stora festligheter. Skolbarnen fick en fridag och alla stadens innevånare hyllade fartyget och dess besättning.

Nya långfärder stundade och snart gav sig Indien ut på nytt. Skeppet angjorde främmande städer och världsdelar med blott sporadiska besök i hemmahamnen.

Hennes lyckosamma resor och äventyr i fjärran länder berättades flitigt i hemstaden och genom sin storlek och sina vackra linjer blev Indien stadens stolthet.

Frumerie räddade Indien

En sjöman Gustav Alfred Karlsson från Hasselö i Loftahammars skärgård seglade med Indien som timmerman under kapten J.A. Frumeries befäl. Han kunde sedermera berätta hur kaptenen på ett förunderligt sätt räddade fartyget från att förolyckas i ett våldsamt oväder på havet.

Indien hade legat i en fjärran hamn på andra sidan jordklotet samtidigt med två andra barkskepp, det ena från Göteborg och det andra från Kristiania, som Oslo hette på den tiden. Även det norska fartyget hade en svensk befälhavare och kaptenerna ombord på de tre skeppen kom överens om att segla hem tillsammans. Så skedde också. 

Märklig barometer

En förmiddag lade styrmannen, som mellan klockan 8 och 12 hade vakten ombord på Indien, märke till att barometern steg och föll på ett märkligt sätt. Styrmannen blev oroad och tog mod till sig och purrade kapten. Disciplinen var mycket hård på de gamla segelfartygen och det måste finnas en verklig orsak om befälhavaren skulle störas.

Kapten Frumerie följde med upp och tittade på barometern och kontrollerade för säkerhets skull den barometer som hängde i hans egen kajuta.

Båda instrumenten föll och steg på samma mystiska sätt. Vädret var klart men det rådde stickande hetta och stiltje och seglen hängde slaka på rårna. Kapten Frumerie var en erfaren sjöbuss och lät sig inte bedras av det skenbara lugnet. Han förstod att något var på väg att hända. 

”Alle man på däck”

Vid halv 12-tiden kommenderade han alle man på däck och gav order om att alla segel skulle gigas, dvs. halas upp till rårna och beslås. Havet låg lugnt och glittrade i solvärmen och besättningen trodde kanske att kaptenen drabbats av värmeslag, men ordern måste åtlydas. Arbetet uppe i riggen gick långsamt och kaptenen upprepade sin order med skarpare tonfall. Klockan 12 hade alla segel gigats och sjömännen kunde pusta ut på det heta däcket.

Även om ingen av dem förstod orsaken verkade kaptenen och styrmannen fortfarande oroade över något. Plötsligt beordrade kapten att man skulle signalera till de båda barkskeppen i närheten och uppmana dem att giga seglen. Men kaptenerna där ansåg tydligen inte att det fanns anledning till det.

Rymden svartnade

Så med ens började den klara och soliga rymden fördunklas och solskivan skymdes av en stålgrå hinna. Klockan var då omkring halv 2. Kapten Frumerie kallade sin besättning till skeppsråd och tillrådde alla att ta på sig livbälten. Han läste ”Fader vår” vilket var ett osvikligt tecken på att han ansåg fara vara på färde.

Innan bönen var slutläst svartnade rymden och det blev mörkt som natten. Ett obeskrivligt oväder bröt ut, en tyfon som rev och slet i riggen och kom det stora skeppet att snurra runt som i en häxkittel.

Jättelika sjöar kom mullrande mot Indiens ekplankor. Med risk att spolas överbord tog sig folket till akterdäcket och samlades med befälet. Alla försökte hålla sig fast i vad de kunde. Stormen rasade med vanvettigt raseri i tackel och tåg och havet vräkte den stora fullriggaren omkring likt en kork på vågtopparna. Vid det laget var det inte många i besättningen som trodde att de skulle återse hembygden.

I orkanens centrum

Under två timmar virvlade Indien runt som ett hjälplöst spån i orkanens centrum. Men lika plötsligt som ovädret börjat, lika oväntat slutade det. Vid fyratiden på dagen låg det oändliga havet åter lika lugnt och solblankt som på förmiddagen.

Den skräckslagna besättningen återhämtade sig och började undersöka skadorna som drabbat skeppet. Det visade sig att trots att seglen varit gigade och beslagna hade de rivits till trasor under ovädrets framfart. Utrustning på däck hade slagits sönder. Men Indien hade ändå klarat sig förvånansvärt bra från äventyret och det tack vare kapten Frumeries sjökunnighet och förutseende.

”Inte en endaste brädlapp”

Medan folket ombord var sysselsatt med reparationer, tog kaptenen fram sin kikare och spanade efter de två barkskepp som varit i Indiens sällskap. Över hela blanka vattenvidden kunde inte det minsta spår upptäckas efter dem.

Frumerie beordrade en av styrmännen att med tre karlar ge sig ut i en livbåt för att undersöka saken. Under några timmar rodde de runt på havet utan att finna den endaste brädlapp. Befälhavarna på de båda barkskeppen hade inte följt kapten Frumeries råd att ta in seglen innan ovädret brakade löst. Båda skeppen hade förlist.

Under tiden tog kapten Frumerie Indiens position och fann att kursen under det rasande ovädret ändrats endast 1 1/2 distansminut ostvart. Skeppet hade inte förflyttats nämnvärt under de två timmar ovädret pågått utan i stort sett dansat runt i mitten av det i en sällsam ringdans.

Reservsegel hissades och Indien kunde utan nya missöden fortsätta färden mot hemmahamnen Västervik.

Fotnot: 

I boken om skeppsbyggmästaren Carl Rudolf Fridell, hans liv och fartyg ingår den fullständiga berättelsen om Indien. Boken är slutsåld sedan länge men kan finnas antikvariskt. Eller hos författaren 3 ex.

Flera av författarens senare böcker finns på www.bokus.com, på www.adlibris.se och på www.Nextory.se

 

 

 

 

 

 

 

Sven Kjellgren

Författare, journalist

Annons:

0 kommentarer

Lägg till ny kommentar

Kommentar *

Ditt namn*

Din e-post* (publiceras ej)

Annons: