Cookies

Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av Dagens Västervik. Genom att använda Dagens Västervik tjänster godkänner du detta. Här kan du läsa mer om cookies.Jag förstår, ta bort detta

Annons:

Annons:

Annons:

Annons:

VECKANS FRÅGA

Längtar du till vintern?

Svarsalternativ:

Ja
Nej
RöstaSe resultat
  • Fredrik Lindström kraschade helt – men försöker nu se framåt. Foto: Simon Henriksson

  • Fredrik Lindström är en av nyckelspelarna i division 6-laget Hjorted/Totebo. Foto: Ossian Mathiasson

Fredrik Lindström kraschade helt efter återfallet: "Kände att jag inte orkade mer"

Psykisk ohälsa växer i samhället. Alla vågar eller klarar dock inte av att prata öppet om det. Men det vill Fredrik Lindström, 31, ändra på.
– Det är tabubelagt att prata om att man mår dåligt, säger han i en lång intervju.

Annons:

BakåtPausaPlayFramåt

Fredrik Lindström och jag träffades redan för fyra år sedan för en intervju. Då hade han precis genomgått en behandling på Game Over i Linköping för sitt spelmissbruk. Han pratade öppenhjärtigt om den svåra tiden, om lögnerna, om den tunga hemligheten och om vägen för att komma ur sitt missbruk.

Jag kom att bli både kritiserad och hyllad för det reportaget. 

Fyra år senare träffas vi igen, den här gången på Totebo AB. Det är första dagen tillbaka på jobbet efter många tuffa månader. 

I höstas, efter fyra års spelfrihet och fyra år utan ångestframkallande nätter och dagar på spelsajter, kom bakslaget. Fredrik Lindström stannade till vid sidan av vägen på väg till jobbet. Han visste redan då vad han skulle göra – och en stund senare var tusenlappar borta. 

– Jag hade jobbat 100 procent här och haft tränarrollen i Hjorted/Totebo. Jag fick jobba över, sedan upp till träningen, det var planering, sätta ut koner och hålla i träningen, sedan kom man hem från träningen runt halv nio. Det där slet på kroppen, det var där allt började, berättar Lindström.

I september skulle han ha firat fyra år som spelfri. Men så tog han det där återfallet i augusti. Samma år hade han tidigare varit sjukskriven för utmattningsdepression och bara legat i sängen, som han beskriver det.

– Jag sa inget till någon, jag bar på det själv. Jag drog egentligen inte på mig några särskilda skulder, det var pengar jag hade men det är just känslan det handlar om. Jag vet att jag inte vinner pengar, det handlar inte om det. Jag ville fly från alla jobbiga tankar, det var en flykt helt enkelt. 

"Kanske inte hade suttit här nu"

Han försökte leva vidare som vanligt, men började snart fråga folk om pengar.

– Vi var där och jag spelade då också, men inte så mycket. När började jag fråga folk om pengar och var inne i allt det där igen. Då kände jag bara att jag inte fixar det här, att jag inte klarar det.

Snabbt efter att han börjat fråga folk om pengar kom det fram och han blev avslöjad. I efterhand är han tacksam för det, men just då var han allt annat än tacksam. Det är så en spelmissbrukare tänker. Men tack vare det kunde han bryta återfallet ganska snabbt. Det betydde dock inget för hans mående just då.

– Då var jag frustrerad, men i efterhand är jag tacksam. Det var ett rop på hjälp och det stoppades ändå rätt tidigt. Hade det fortsatt, ja, då kanske jag inte hade suttit här nu... Jag är tacksam för att folk bryr sig.

Hur mådde du under åren du var spelfri?

– Jag har mått väldigt bra, faktiskt. I alla fall oftast. Men jag har känt att jag alltid tagit mig för lite för mycket. Det är nästan alltid all in. Det är samma i vanliga livet som med spelet, det är all in i allt jag gör. Andra känns så lugna och harmoniska, men jag övertänker och funderar för mycket. Det är speciellt. Någon gång måste det vända har jag tänkt och undrat varför det inte vänder. Jag har börjat fundera över om de här fyra åren som spelfri har varit värt det. Har spelfriheten varit värd för att få ett återfall som har lett till de här konsekvenserna? frågar han sig själv.

Men vi backar bandet lite igen. När Fredrik förstod att han var avslöjad och återfallet inte gick att ångra mådde han fruktansvärt. Han återvände till behandlingshemmet Game Over en vända till. Det blev ett snabbt besök, då han bara kunde stanna i tio dagar.

Efter det blev allt mörkt igen. 

– Det var som att jag inte kunde få någon hjälp, jag var helt uppgiven, säger Fredrik Lindström, som till och med började överväga att ta sitt liv:

– Jag letade efter ett träd jag kunde hänga mig i. Jag ringde till en närstående vän och var jätteledsen. Mitt hjärta slog dubbelslag, jag hade panikångestattacker och visste inte var jag skulle ta vägen. Jag orkade inte och stod inte ut med mig själv längre. Det blev ohållbart och jag kände att den hjälpen jag hade fått tidigare var en lyxjacht och det jag kunde få nu var en eka. 

Det var då Fredrik hamnade på psyket. Något han aldrig hade kunnat föreställa sig skulle hända honom. En närstående skjutsade honom dit.

– Jag ska inte vara på psyket tänkte jag, men var ska man annars vända sig när man inte ser någon utväg? När ingen förstår vad jag är med om? Jag fick läggas in där. Jag var där i två veckor. 

– Jag fick vila ut, grotta ned mig i mig själv och fick träffa psykologer och sådär. Psykisk ohälsa syns inte och många förstod nog inte varför jag inte var på jobbet. Det blir en stress också och känner man att man inte klarar av det blir det sjukt jobbigt. Det blir en press. Det är en svår sjukdom och jag önskar att jag inte behövde prata om den för alla, för det är hemskt att inte kunna förklara. Ska jag berätta blir det en lång historia, men jag måste prata, vara öppen och ärlig och våga stå för vem jag är och att jag behöver hjälp. 

Man skäms fast man inte ska skämmas?

– Ja, precis. Man skäms ju, men det ska man inte. Man vill att folk ska få en bild över hur det kan vara och att man måste våga. Min bästa vän, Jimmy Anderot, led också av psykisk ohälsa och blev bara 28 år. När han var på psyket var jag den som hälsade på honom, då var jag nära honom. Vem som helst kan hamna på psyket, men folk förstår inte det. Jag tror att det är ännu känsligare när man är man eller kille, det blir mer känsligt då. Jag vill inte att det här ska bli en snyfthistoria, jag vill att man ska få förståelse för individen.

Fredrik Lindström har fått ett svar som han tror kan vara en förklaring till sin psykiska ohälsa.

– Jag har någon form av adhd och är hyperaktiv. Man har kanske trott att man har haft det, men aldrig fått det på pränt. Ser man objektivt på det stämmer det in på mig. Men det är också lite tabubelagt, bara för att man har adhd är det inget som är fel på en. Jag tycker att samhället är så kallt, nu tänker man bara på sig själv och bryr sig inte om andra människor. Det är ännu svårare att komma fram och må dåligt. 

Hur länge tror du att du har lidit av psykisk ohälsa?

– Länge egentligen. Jag har levt under stress och börjat fundera på om det är därför jag började spela en gång i tiden. När jag spelade som mest var det katastrof, jag mådde så dåligt. Jag hade svårt med koncentrationen på gymnasiet och var inte närvarande. Jag har alltid varit klassens clown, alltid varit den som var rolig, men det tyder förmodligen på någon form av osäkerhet hos mig. Nu har jag inte den energin längre. Men att jag får ett svar på att jag har adhd ger mig en förståelse för varför saker har varit som de har varit. Jag kan få en större förståelse och folk kan få en större förståelse.

Gått knappt två månader

När vi träffas över en kopp kaffe på hans arbetsplats har det gått knappt två månader. Det ligger väldigt nära i tid och jag frågar hur han känner sig just nu.

– Jag känner mig rätt dålig, man blir hård mot sig själv. Det börjar bli bättre nu. Tittar man på det här med ekonomi, jobb, fritid och relation som ett svar på när man börjar spela, så var min ekonomi rätt dålig. Jag hade varit sjukskriven för utmattningsdepression och min ekonomi var rätt dålig efter det. Hemma blev det också rätt dåligt av det och min fritid blev lidande. Jag blev inbunden och hängde inte med kompisar och så. Jag ser själv att det var en stor risk för mig och att det kommer vara en stor risk för mig framåt. Jag har levt i 31 år och ska försöka ändra på mig själv, det är svårt.

Även att du har gjort väldigt mycket bra och varit spelfri i fyra år, blir det som att börja om på noll igen?

– Ja, precis så kände jag när jag hamnade på psyket. Hur ska jag orka bygga upp allt igen? Men sen tänkte jag att jag har byggt upp tillit igen på de här fyra åren. Jag misslyckas, känner mig sämre och hamnar efter. 

Kan du inte finna någon glädje i att det var ett kort återfall?

– Det svider ändå hårt. Jag har byggt upp en tillit under flera år som raseras väldigt fort. Det tar lång tid att bygga upp, men ett knapptryck bort är allt raserat. 

Nu har stängt av sig själv via Spelinspektionens sida spelpaus.se och också stängt av sitt kort för internetköp.

– Jag har lagt över ekonomin på en vän. Jag har känt att jag måste ta hand om min egen ekonomin, men den här lösningen är bra.

Blir det extra jobbigt efter den intervju du och jag gjorde för några år sedan?

– Det blir en jävla käftsmäll, så är det. Den blir hårdare. Men det har också hjälpt mig, man måste våga vara öppen och prata om det. Det är svårt att få hjälp, tycker jag. I förhållande till vad behandlingen som jag har varit på ger är kostnaden rätt liten. Jag tycker att man borde se över hur man ser på det och hjälpa personer med missbruk mer.

Varför väljer du att gå ut med allt det här igen?

– För att det är viktigt att våga vara öppen och prata om det. Vi måste se varandra igen, bry oss om varandra och våga prata om det. För att man hamnar på psyket är man inte sinnessjuk. Jag såg många människor där jag aldrig trodde skulle vara där. Om någon annan läser det här, så kanske de vågar ta steget. Det är alltid upp till en själv i slutändan. 

Fotbollen – en fristad

Fredrik Lindström har spelat i flera lokala klubbar och bott i både Vimmerby och Västervik. Nu spelar han i Hjorted/Totebo och för honom har fotbollen haft en stor betydelse.

– Det har alltid varit en frizon för mig. Jag gjorde hattrick i ett derby mot Hammarsgärde och två mål mot Gunnebo i matchen efter. Då känns allt bra, alla andra känslor försvinner. På planen kan jag få utlopp för alla aggressioner.

Nu har han börjat intressera sig för att fotografera naturen i Västerviks kommun. Han har också skapat en almanacka med bilder, som han ska sälja. Han har fått napp av flera butiker i stan som ska sälja almanackan.

En del av pengarna, 15 kronor per almanacka, kommer gå till organisationen Aldrig Ensam, som bekämpar psykisk ohälsa. Han har redan sålt 190 exemplar av den. Han gör det också för sin bästa vän Jimmy Anderots skull.

– Jag brinner mycket för det. Jag har tagit alla bilder med min mobiltelefon och det blir som balsam för själen. Det är skönt att fotografera. Genom att skänka en del av pengarna, så kan jag hjälpa till att bidra. Det är något jag kan göra som också är skönt för mig själv. Det är viktigt att våga vara sig själv och stå för att må dåligt.

Hur ser du på framtiden?

– Jag har relationer som är skadade, det vore konstigt annars, det här har tagit väldigt hårt på andra också. Jag har inte haft några särskilda drömmar, visioner eller mål. Men nu hoppas jag att jag någon gång kan jobba med människor som mår dåligt och har det tufft, och hjälpa till med mina egna erfarenheter. Kanske kan jag gå någon sådan utbildning. Jag har en tanke om att livet fortsätter, även om jag inte visste om jag skulle orka.

Annons:

Simon Henriksson

Simon Henriksson

simon.henriksson@dagensvastervik.se

076 815 45 71

Taggar i artikel

1 kommentar

Roger 2019-11-07 07:42:06

Mycket bra av både Fredrik och Dagens Vimmerby.
Psykisk ohälsa, är ett problem som växer, och en kuslig faktor..hur stort är mörker talet?
Det här är obekväm läsning för många, en del läser det inte, för ..ja det drabbar inte mig.
Men det här är något som kommer slå hårt mot samhället,och det innebär att det berör oss alla.

Lägg till ny kommentar

Kommentar *

Ditt namn*

Din e-post* (publiceras ej)

Annons:

Annons:

Annons:

Annons:

Annons:

Annons:

Annons:

Annons:

Annons:

Gå tillbaka till mobilversion