Om om inte funnits. Kalmar FF-spelaren Alex Mortensen hade dragit ut lite på träningen. Han var i Kifab Arena, stängde av hjärnan och gjorde tråkiga men nyttiga saker. Det blev två timmar, mer än normalt, med bål, knän och benböj. Egentligen motsatsen till lustfylld fotbollsträning på en grön gräsmatta.
Han hade tagit cykeln dit, efteråt träffade han några vänner som erbjöd honom skjuts. Han tackade ja, var trött. Men det saknades en sprint eller någon säkerhetsanordning till cykelhållaren och Alex ville inte lämna sin cykel. Det blev att trampa hem i alla fall. En bra låt, tungt beat i hörlurarna, gjorde att livet inte var så illa i alla fall trots decembermörker, kalmardimma och tunga ben. Klockan är strax efter fem denna lördag.
– När jag är på väg över cykelbron över E22 så ser jag en man som är nära räcket. Han ser sliten ut och jag fattar väl inte direkt. Jag cyklar kanske ytterligare tio meter innan jag stannar, lägger ner cykeln och går fram till honom.
Låste honom i en bensax
Den är en man i medelåldern och han är påverkad. Det ser Alex. Han luktar kraftigt av sprit. Nu slänger han högerbenet över räcket, tar tag i de skyddande glasskivorna och är på väg att hoppa. Alex får tag på vänsterbenet. Låser honom i en bensax.
– Jag fattar inte vad som händer, det här är så overkligt. Men jag känner också att jag var starkare än honom, han är påverkad, det är till min fördel.
Alex pratar med honom. Funderar vad en vuxenvuxen person skulle göra i en sån här situation. Tänkte på kriminalserier han sett. Hur övertalar man en person att inte ta livet av sig?
– Han säger hela tiden att han inte har något att leva för. Att jag ska släppa honom så att han får dö.
Alex försöker skingra mannens tankar. Få honom att berätta om familj, var han bor och vad han jobbar med. Det känns som de når varandra.
– Jag har fast honom i ett grepp med benen. En hand är fri. Den försökte jag stryka honom med på ryggen, få honom lugn. Jag vet inte om det var det som hjälpte med det kändes lite som att han slappnar av.
Men det var låsta situationer. Nu hade det nästan gått tio minuter. Fyra människor hade passerat utan att reagera, som om det var helt naturligt att två män var ihopslingrade på en bro ovanför E22. Trafiken tilltar också nu när lördagseftermiddagen övergår till kväll.
– Sedan kommer det en kvinna med två barn. Jag sätter lillfingret och tummen mot örat och tecknar åt henne att ringa. Hon förstår direkt. Hon håller sig på avstånd, vill väl inte att hennes barn ska se. Ingen vill väl förresten se en människa må så dåligt.
Brandkåren var snabbt på plats
Det tar bara tre, kanske fyra minuter innan blåljus började lysa upp mörkret. Då får mannen nya krafter, blir arg. Som om förtroendet mellan honom och Alex svikits.
– Han frågar varför jag inte bara låtit honom vara. Han spänner musklerna, försöker göra sig fri.
Brandbilar spärrar av E22. Brandmän rusar upp för slänten till bron. Avlastar Alex och tar hand om mannen.
Alex är uppumpad med adrenalin. Har hög puls. Trots att han varit med mannen i nästan en kvart har han fortfarande svårt att ta in vad som hänt.
– Det kom fram en brandman. Han berömde mig. Sa att den här typen av mod och handlingskraft är ovanligt. Det tog en stund innan allt hade sjunkit in.
Pratade du med mannen efteråt?
– Nej tyvärr. Han blev omhändertagen av brandmännen. Jag hoppas verkligen att han mår bättre. Jag är bara glad att jag tajmade rätt. Vad hade hänt om jag hade tränat ett kortare pass än jag gjorde eller om cykelhållaren inte hade saknat en sprint.