Yvve är 59, jobbat sen hon var 17, betalat skatt som en medborgarplikt och aldrig sjukskrivit sig mer än nödvändigt. Nu, när kroppen börjat säga ifrån och arbetslivet bestämt sig för att hon är “för gammal” men “inte sjuk nog”, hamnar hon i “stärkt stöd till arbete”.
– Stärkt?! Jag känner mig nedmonterad, säger hon.
När jag blev arbetslös för några år sen gick jag in på Arbetsförmedlingen med raka ben och arg blick. Gick ut med skavsår i själen. Då fanns åtminstone en soffa och en människa. Nu ska man logga in via “Mobilt BankID med säkerhetsfunktion och certifikat”. Yvve grät två gånger innan hon ens kom in. Sen blev hon utloggad p.g.a. “inaktivitet”. Inaktiv? Hon svettades ju på knappsatsen!
*
Väl inne möttes hon av: “Välkommen till Jobb- och utvecklingsgarantin!” Låter som en åkattraktion från helvetet. Fyra månader av pdf:er, onlinekurser i PowerPoint och en coach som heter Glenn och tycker att man ska “tro på sig själv”.
Glenn ringde häromdagen. Dolt nummer, förstås. Han ville veta Yvves framtidsvision. Hon svarade: “Att inte behöva leva på snabbnudlar tre veckor i månaden.” Han tyckte hon skulle skriva det i sitt personliga brev. Jag kallar det brott mot mänsklig värdighet.
Och aktivitetsrapporterna… Minst tio jobb i månaden, även om det inte finns några. Hon sökte som lättmetallarbetare i Uddevalla – “bara för att det var två bokstäver från Ulfvedalens Blomsterbutik och jag blev stressad”.
*
Droppen kom när en konsult ville att hon skulle “kartlägga sin sociala kompetens” genom rollspel via Zoom.
– Säg att du är palsternacka i gruppdynamiken och vägrar bli kokt, sa jag.
– Kicki, det värsta är inte förnedringen. Det värsta är att man börjar vänja sig, svarade hon.
Och det är därför jag skriver. För att vi aldrig får vänja oss. Yvve är en av de mest dugliga människor jag känner och behandlas ändå som något som trillat av lastpallen i välfärdens baksäte.
Jag ringde AF. De svarade inte. Men jag lämnade ett meddelande: “Ni har ett systemfel. Det sitter i strukturen, språket, kraven och människosynen. Ring mig. Jag är hemma hela veckan.
Fast ärligt… jag hoppas de inte ringer. För då måste jag låta trevlig, och det är mer utmattande än att jobba som lättmetallarbetare i Uddevalla.
*
Och Yvve? Hon sätter på sig läppstift inför Zoom-aktiviteterna. “Man vet aldrig om man ska rollspela mingel i en hiss med nån från Borås,” säger hon.
Jag funderar på att trycka en kökshandduk med citatet: “Kartlägg din sociala kompetens genom rollspel i grupp.” Limegrön frotté.
En påminnelse om att man kan jobba i 40 år – och sen få spela charader för att bevisa att man är anställningsbar.
Kicki Kverulant
Adjungerad illusionsstrateg i textil metafysik med särskilt fokus på kejsarbundna perceptioner