Konflikt uppstår i frågan om vem det är som bestämmer. När min treåring inte vill borsta tänderna och jag bestämmer att hon måste det, blir det konflikt. När min sexåring vill spela Pokémon Go på min telefon och jag bestämmer att hon inte får det, blir det konflikt.
Barnen blir arga och kränkta, dels över att de inte får sin vilja fram, men kanske ännu mer över att någon annan – i det här fallet jag – får just det. "Orättvist!" skriker de så fönsterglasen skakar. Och jag ler lite överseende eftersom jag vet att det är jag som bestämmer och jag som är vuxen och att ungarna inte förstår sig på världen lika bra som jag.
*
Men när jag vill bestämma och inte får det, blir jag också arg och kränkt. Lika arg och lika kränkt som såväl treåringen som sexåringen. Och precis som dem handlar ilskan mindre om att min egen vilja slås i sank, och mer om att någon annan får bestämma.
Jag skulle till exempel gärna vilja bestämma om vad jag ska få betalt för. Bestämma att jag ska få betalt för att bjuda mina kompisar på middag. Inte av kompisarna alltså, utan av någon annan, som en lön. Men det får jag inte. Jag får inte bestämma att "Äta med mina vänner" ska vara mitt jobb. Så långt är det okej. Det är väl ingen som får betalt för sånt heller. Det vill säga, förutom de som faktiskt får betalt för sånt.
*
I TV-program som "Rénéés Brygga", "Mia på Grötö" och "Carina Berg bygger ett svindyrt hus på sin svindyra tomt i Stockholms skärgård" får någon typ av nutida adel betalt för att äta med sina vänner. Dessa människor får alltså bestämma att "Äta med vänner" ska vara deras jobb. Och detta, mina damer och herrar, gör mig rosenrasande.
"Orättvist!" skriker jag så fönsterglasen skakar, lägger mig ned på golvet, sprattlar med benen, slår med armarna och känner ett genuint sug efter att rösta på Sverigedemokraterna.
"Nämen vad nu då", tänker du som läser detta, "vad har SD med TV att göra?". Jo förstår du, kära läsare, att när man ligger där på golvet och skriker "Orättvist!", då vill man bara förstöra. Allt är skit och världen ska brinna. Och då framstår plötsligt destruktiva partier som väldigt lockande, rentav rimliga.
Hellre några knasbollar som "rör om i grytan" än en gryta som bara står där på överklassens äckliga bord framför prinsessan Léonorés champagnenappflaska. Sparka Plura i pungen, stena Pernilla Wahlgren, typ. En liten, men viktig, detalj här är att jag är en sån där präktig PK-människa. Så om jag blir såhär tokig av vinjetten till "Benjamins", vad ska då inte en normal människa bli?
Svaret vet vi redan. Över 70 miljoner människor röstade på Trump. Sverigedemokraterna lockar nästan var fjärde svenska väljare. Det är Benjamin Ingrossos fel.