En nybliven pappa i programmet säger något i stil med ”Vi pratade om det, jag och en kompis, att vi hade aldrig klarat att göra det. Inte en chans”. Och jag förstår att det är menat som en komplimang till hans partner som står bredvid med bebisen i famnen, men jag tänker ändå - säg inte så. Förstora inte upp det på det sättet, för alla som ser detta och ska göra det och tänker ”HUR ska det gå?!” kommer att bli ännu räddare. Kommer tänka att de inte har det, att de inte kommer klara det.
*
Vad betyder det? ”Vi hade aldrig klarat det”? DET ÄR LIKSOM DET SOM ÄR SJÄLVA GREJEN! Att det inte spelar någon roll om man klarar det eller inte, man måste klara det. Minns så väl när jag mötte väggen under min andra förlossning. Inte en gipsvägg, inte en trävägg, en BERGVÄGG. Det var stopp, det var slut. ”Hit men inte längre” på sjutton skyltar. Men nej, det var inte ett alternativ. Jag skulle över bergväggen. Igenom den. Jag hade aldrig klarat det, men jag klarade det ändå.
*
Jag tycker att det är för stort för att kunna ta in. Att tänka sig alla förlossningar, nu och förr. I sjukhussalar, i badkar, på jordgolv och i grottor. Alla sugklockor, kejsarfödslar, hemfödslar, med all världens bedövning och existentiell smärta. Vi tar det för givet, alla dessa bergväggar som krossas varenda dag. Alla dessa barn som ”blir till” och ”får liv”. Jag glömmer bort storheten i det.
Jag minns när min stora unge var tre år och stampade i marken för att förvandla den till is, sådär som Elsa i Frost gör. Hon stampade och stampade, sedan tittade hon på mig med stora, ledsna ögon. ”Det går inte. Det blir ingen is.”
Och det var som hon där och då slutade tro på magi och superhjältekrafter. Men hon skulle bara veta, att framför henne stod en som med sina superhjältekrafter sprängt ett berg. Ett av tusentals, hundratusentals.
”Vi hade aldrig klarat det”.
Men vi gjorde det ändå.