Eller, kanske snarare svaren på de dumma frågorna. Hur de dumma frågorna blir mottagna i ett samtal. De dumma frågornas blotta existens och rätt att finnas.
Vadå dumma frågor? Jamen ni vet, allt ifrån “Vad heter Köpenhamns huvudstad?” till “Men rosa är ju en tjejfärg?”. I skolan, när man inte förstår, och läraren frågar “Hänger du med?” och man nickar och tänker “nej”, för jag tänker minsann inte bli den som alla skrattar åt.
De finns i alla former, de dumma frågorna. De kan vara direkta, antydningar, korkade, obetänksamma, noggrant utvalda. Och de tassar i alla marker; feminismens, rasismens, sexismens, i skolan, på jobbet, på krogen. De kan såra, de kan stjälpa - men kan de också vara ett frö? Ett frö som det kan börja växa en rot på.
*
Ett samtal jag bär med mig är ett från när jag under en ungdomsfestival för några år sedan deltog som informatör. Vår uppgift var att sprida kunskap om preventivmedel, samtycke och sexualitet. Det var olika bemötande från festivalbesökarna. En del var nyfikna - bjöd in oss till deras camp för att de ville vinna kondomer, frågade engagerat och lyssnande. Andra var gränslösa - bad mig visa hur man trär en kondom på en banan på ett sådär giftigt grabbigt sätt, stojade och bufflades.
Vi gick alltid två och två, och en gång får jag gå med en kille som är mer erfaren än jag av dessa samtal. Det är andra dagen av festivalen. Det luktar solsken och torkad lera. Vi går förbi ett camp där det sitter ett gäng barbröstade killar i 20-25-årsåldern. De dricker öl och är högljudda. Frågar olämpliga frågor, dumma frågor, de skrattar och har sig. Jag vill mest bara gå därifrån. Att ens försöka prata om samtycke med det här brölgänget är ju ändå waste of time - de är idioter. Men min kollega stannar. Och börjar prata.
Jag minns inte den exakta dialogen, men några minuter senare sitter jag och min kollega i samma camp med samma barbröstade och buffliga killar i ett samtal. Tonen har helt och hållet förändrats. Deras murar, byggda av ölburkar och hånskratt, har bytts ut mot respekt, nyfikenhet och genuint lyssnande.
*
Vad var det han gjorde? Om jag minns rätt var det han gjorde att faktiskt bara svara - eller i alla fall bemöta - deras dumma frågor på ett respektfullt sätt. Han brusade inte upp, sa inte att “de borde fatta bättre”, mässade inte om att det är deras ansvar att läsa på. Han mötte dem där de var. Och nu satt vi där, bara några korta minuter senare, i ett samtal med ömsesidig respekt, och utan rädsla för dumma frågor.
Kan det vara så? Kan dumma frågor vara roten till allt gott? Äh, jag vet inte. Det är väl roten till en massa ont också. Men oavsett är det ju ofta så att vi bygger alla de där murarna runt oss själva av osäkerhet och rädsla för att framstå som just dumma.
Kanske är en dum fråga inte bara en dum fråga. Kanske är en den också en inbjudan och en utsträckt hand. En möjlighet att mötas.