Annons:

Linnéas lördagskrönika: Ganska smarta apor

En vän till mig sa att när det känns riktigt tungt att se sig omkring i världen och att se på människan som art, brukar han tänka att vi är inte mer än ganska smarta apor. Vi kanske inte kan bättre, och det är bara att kapitulera inför det. Han har en poäng.

Annons:

Vi är inte mer än ganska smarta apor. Kanske är det så vi får se oss. För som kollektiv är vi inte mycket för världen just nu. Vi ökar utsläppen. Vi krigar och våra barn dör i kölvattnet av de vuxnas konflikter. Vi lägger så mycket kraft på helt fel ställe.

 

*

 

Det är vinter och vi har fruktträd i trädgården. Övervuxna fruktträd som jag inte orkar klippa. Några grenar har jag tagit, men inte alla som behövs. Vi får ta det till våren. Jag försöker trösta mig själv och tänker; vad kan hända? Det är ju inte kärnavfall. Det är träd med långa grenar.

 

Lite så känns det som att vi som kollektiv tänker vad gäller klimatkrisen. Att den är ett övervuxet träd i vår trädgård, och vi orkar inte. Det är så mycket annat nu. 

 

Skillnaden är att detta ÄR kärnavfall. Värre än så. Det går inte ta det till våren. Det går inte att skjuta på framtiden. Det är oöverblickbara konsekvenser det handlar om. Vi kan inte bara vänta. Så varför väntar vi?

 

På Naturskyddsföreningens hemsida läser jag: 

“År 2050 kommer så mycket som 143 miljoner människor vara på flykt från sina hem på grund av klimatförändringar. Och det bara i Latinamerika, södra Asien och Afrika söder om Sahara. Det visar beräkningar från Världsbanken.”

 

Jag skiftar mellan att å ena sidan hoppas att det finns en chans att det vänder - att vi som art och ganska smarta apor lyckas vända utvecklingen, och å andra sidan jobba med att acceptera att det är för sent. Våra barn ser ut att bli den första generationen som totalt sett får det sämre än sina föräldrar. 

 

Jag vill att någon ställer krav nu. Dom som bestämmer. Lägg all fokus här nu. NU. Inte sen. Ge mig ransoneringskuponger och regler och lagar och gränser. Styr och ställ. Rädda oss.

 

*

 

Jag promenerar hem genom mörkret, ser upp mot stjärnorna. Vi ser på flera tv-serier om historia hemma, stenåldern och vikingatiden. Det slår mig hur vi levde av, och i, naturen. Och hur vi fortfarande lever av naturen - men inte i. Hur naturen numera är någonting främmande, ett fritidsintresse eller en hobby. Hur världsfrånvänt det är. 

 

Hur vi glömmer bort att vi bara är ganska smarta apor. Eller, nu när allt kommer omkring, ganska dumma apor. 


 

Annons:

Linnéa Nestor

linnea.b.nestor@gmail.com

Annons:

Annons:

Annons:

Kommentera

Annons:

BakåtPausaPlayFramåt

Annons:

Annons:

Annons:

Annons:

Annons:

Annons:

Annons:

Annons:

Annons:

BakåtPausaPlayFramåt