När jag var liten var det lite med bästisar som det numera ofta är med kärlekspartners. Att man bara får ha en. Det är viktigt med exklusivitet. Bara du och jag. Du är min etta. Ingen annan. Huruvida det är rimligt eller ej är ju upp till var och en, men jag tyckte på den tiden att det var ganska meckigt. Svartsjuka hit och svartsjuka dit. Osynliga linjer och regler kring vem och när och hur man får umgås.
Därför är det skönt att det med tiden öppnades upp för flersamma relationer när det gällde bästisar. Att man får ha hur många som helst numera.
*
Då återstår ju bara det här med att skaffa bästisar. Gräva guld. För mig råkar det vara så att många av mina bästisar bor långt bort, och vi ses inte längre som vi gjorde förr, innan folk skaffade barn och ändrade livsvanor och prioriteringar.
Det är inte så svårt att skaffa vänner, tycker jag. Jag gillar folk i allmänhet och härligt folk i synnerhet, och en del av dem gillar mig tillbaks. Men att hitta bästisar. Såna där som vet vem man är, alltså på riktigt är. Såna som vet att jag inte på något sätt är vuxen, bara för att jag använder Bank-ID och har kavaj. Såna som har sett mig varit mitt bästa - men framförallt mitt sämsta. Såna som stannade ändå. Såna som har sett min själ leva och dö och återuppstå.
Hur hittar man nya såna? Hur ska man hinna visa sina innersta hemligheter och sina sämsta sidor i en fullspäckad vardag som rullar och rullar och rullar? Jag googlar. Det står att man behöver umgås cirka 200 timmar för att bli bästisar.
Okej, var ska jag hitta 200 timmar? Jag har inte 200 timmar till övers?
*
Egentligen är väl enda sättet att flytta ihop. Som i korridor på folkhögskola. Störa sig på att andra inte diskar, se på tv-serier ihop, äta frukost. Se varandra i mjukisbyxor och tofflor. Men normen bland oss “vuxna människor” numer är att vi bor var för sig. Vi ses när vi är vårt finaste, bästa, mest putsade. Vi ler och skålar och är glada. Och det tar oss
ingenstans.
Kanske kan det hjälpa att då och då i alla fall sova i samma hus och äta frukost tillsammans. Frukosten är ju den ärligaste måltiden. När vi äter olika, har olika energinivå, och är alldeles nakna på insidan. Trötta och stressade. Ingen tid för fina ord och glada tillrop. Bara en rå och smutsig grogrund för bästis-relationer.
Eller måste vi tälta ihop kanske? Alltså, göra en mini-lumpen under en fredag-söndag i mars två stenkast från huset? Lumparpolare verkar ju vara en grej, en bästis för livet. Jag har inte gjort lumpen men ja, jag kan ändå se det. Att ha det riktigt jobbigt ihop, och gärna ett yttre hot som en sadistisk överbefälhavare. Är skärselden en viktig ingrediens vad gäller bästisar? En skärseld, som i:
tonårstid
brustna hjärtan
frysa i sovsäck
bajsa ute
Kanske skulle man anordna en egen version av Robinson på en ö i Borstingen i sommar?
*
Äh, jag vet inte. Jag såg en dokumentär om alkoholens betydelse i människans historia, och där menade forskarna att alkoholens betydelse vad gäller relationsskapande inte ska underskattas. Att människan, genom att dricka alkohol tillsammans, blottar två saker. Det ena hur vi är när vi inte skyddar oss bakom frontallobens självmedvetenhet, det andra att vi visar tillit till den vi dricker med (skulle den personen vilja döda oss - vilket ju inte var helt ovanligt på vikingatiden - blir ju det mycket lättare när vi har mindre kontroll).
Men går det inte att skaffa sig bästisar utan alkohol?
Frukostar, bo tillsammans, bli fulla, 200 timmar, äta bark, gå genom skärselden. Oavsett hur man gör kommer mitt favorit-samlarobjekt alltid att vara bästisar. (De är så lätta att förvara, också.)