En gullig liten butik fylld med souvenirer, leksaker och kläder. De flesta barn som kommer in i butiken vill ha något av de fluffiga gosedjuren.
– Men älskling, du har ju huuuur många gosedjur som helst, vill du inte ha något annat?
Men nej, barnen vill ha ett gosedjur till. Det är något i designen, med de stora bedjande ögonen, som griper tag om varenda femårings hjärta. Empatin och vill-ta-hand-om-för-alltid-känslan segrar varje gång över pussel och svärd och speldosor.
*
En mormor och hennes barnbarn kommer in i affären. Ungen strosar uttråkat omkring, pillar lite på nån leksak men vill helst bara gå därifrån. Vilken dröm, tänker jag. En unge som inte vill ha mer prylar. Men mormor har bestämt sig - nu ska det köpas nåt, så är det bara. Hon hittar en t-shirt med ett färgglatt tryck.
– Den här var väl fin?
Barnbarnet svarar inte.
– Hallå? Den här var väl fin?
– Nä. Jag vill inte ha den.
– Men den var ju jättefin! Varför är inte den fin? Den här skulle du passa jättebra i. Den här tänker jag köpa till dig.
– Jag vill inte ha den. Kan du inte köpa en glass?
– Nehej du, det är jag som bestämmer vad jag gör för mina pengar.
– Men det är jag som bestämmer över vad jag har på min kropp.
*
Fascinerad, och lite uppgiven, lyssnar jag till konversationen. Mormorn söker min uppmärksamhet och säger besviket:
– Jaha, han vill inte ha den. Jamen då köper jag en till hans lillebror istället.
Hon börjar fippla med plånboken.
– Förresten, jag köper en till honom ändå, viskar hon och går och hämtar ytterligare en tröja.
Jag ler, är trevlig och säger;
– Det blir 450 kronor.
Barnet vill inte ha, men mormor vill köpa. Så mormor köper.
*
Jag tänker på alla garderober som ska fyllas på med nytt. Alla gosedjurshögar som ska bli fler. Alla pengar som ska betalas för att det ska bli mer, fler. Jag tänker på om alla de där pengarna hade kunnat betala för någonting annat.
En påse vätskeersättning.
En filt.
En vaccination.
En operation.
En påse nötkräm.
Ett mensskydd.
Jag tänker på om den lilla pojken behöver en till tröja, eller om en annan pojke behöver rent vatten.
Jag tänker på om den femåriga flickan behöver ett till gosedjur, eller om en annan femårig flicka behöver en påse näringspulver.
Vid varje köp jag knappar in på kassaapparaten tänker jag “Behöver vi det här? Eller finns det någon annan som behöver något annat?”
Men så kan man inte tänka. Vårt ekonomiska system bygger på att vi köper och säljer, tillverkar och växer.
Jag ler. Kunden betalar med kort.
– Vill du ha kvittot?