Låna. Lååååna. Vilket ord. Vilken innebörd. “Får jag låna en kopp socker?” Så himla helyllemysigt. När man lånar byggs relationer, förtroende. En känsla av att “vi hjälper minsann varandra, vi.” Köpa saker? Nej, låna saker.
*
En nära släkting till mig har flyttat, och det sorteras bland hennes saker. Det finns mycket som är fint. Mattor, soffor, silverkannor, tavlor. Om det är värt något? Det verkar inte så. Det är inte mycket som har något större ekonomiskt värde, trots att det hade det när det köptes. Jag antar att det finns för mycket saker, helt enkelt. Ingen vill ha, för alla har. Och köper nytt, kastar ut, köper nytt.
Jag tycker att det är så beklämmande. Konsumtionen. Klimatet, miljön, och konsumtionen. Jag förstår att det är svårt att dra ned på flygresorna, fast vi borde. Jag förstår att det är svårt att äta mer klimatsmart, fast vi borde. Men jag förstår inte riktigt hur det kan vara så svårt att sluta köpa nytt. För dels är det ju en hel del av oss som inte behöver en enda pryl eller klädesplagg till, och dels svämmar ju andrahandsmarknaden över av saker.
Det allra värsta är kanske det som köps in för att användas en gång, och sedan läggas i en låda i ett år eller mer. Maskeraddräkten, det specifika verktyget, trädgårdsredskapet, teleskopstegen. Och det var när jag tänkte på det som jag kom på det; det finns en massa bra facebooksidor med loppis, byte av växter och plantor, kulturplank. Men, finns det en låne-sida? Nej!
*
Och vips så startade jag “Till låns i Vimmerby”. I skrivande stund är det några hundra medlemmar, som jag hoppas bara blir fler och fler, och redan nu har en hel bunt med lån gått igenom! Själv lånade jag ut två sovsäckar i helgen, till en småbarnsfamilj som skulle campa och kunde låna istället för att behöva köpa nytt.
Vaser och ljuslyktor till studentfirande, altanvärmare, maskeradutstyrslar. Jag blir så glad varenda gång jag ser att det fungerar, och jag tror att det underlättar lånandet när det går att allmänt skriva “Hej! Har någon en slagborr jag kan låna?” istället för att specifikt fråga någon. Då känner man sig tjatig och påflugen. Men på det här sättet är det helt kravlöst, och den som svarar gör det helt av fri vilja och kanske som jag, bara med en upplivande känsla av att man får hjälpa till.
Åh, vad nöjd jag är. Kanske borde man styra upp en demonstration? Och skandera:
“Om klimatet är vi måna
Inte köpa - bara låna!”