Jag har precis träffat på en vän på torget, och det är så härligt att ses. Vi har inte umgåtts på ett tag och beslutar oss för att gå och köpa nyspunnen sockervadd. Men så fort vi bestämt oss är det någon som rycker tag i min luva.
– Stopp! Vart ska du? Du får inte springa iväg! Du måste vara vid oss, det är så mycket folk här, och tänk om vi tappar bort varandra. Och du hinner inte leka idag, vi ska hem snart. Nu får du säga hejdå, sen måste vi gå.
Man får ju ändå ha förståelse för att det ibland rinner över när det gäller barn. Stackarna. De som lever med diktatorer. Jag kan bli så enormt frustrerad när mitt barn vägrar kissa innan läggning, eller när hon kniper ihop munnen så att det ser ut som ett litet, litet anus när det ska borstas tänderna, eller när hon skriker ”MIIIN!” som en jävla galning när jag försöker ta tändstickan/kniven/valfritt farligt föremål ifrån henne.
Men om jag sätter mig in i hennes situation kan jag ju inte annat än kapitulera. Jag menar, tänk situationen ovan, att man träffar en polare på stan, och så kommer det nån irriterande idiot som ALLTID är med och säger ”nej vi ska hem nu”. Eller tänk om man är sugen på pasta till middag. ”Nej idag blir det rotmos”. Skilsmässa, uppbrott eller mordtankar hade ju inte varit långt bort.
*
Att vara en människa, med känslor och tankar och behov och egen vilja, men behandlas som en puttefnask. När egen vilja bara räknas när man ska välja kläder på morgonen, om ens då. Inte få välja ytterkläder, inte få välja mat, inte få välja hur ofta eller sällan det ska ätas godis, inte få välja när det ska umgås med vänner, inte ens få välja när man ska gå och lägga sig på kvällen. Inte konstigt man blir kollrig och nipprig och smått galen.
Särskilt irriterad hade man blivit när det gäller typ smartphones. När någon ur den äldre generationen kläcker ur sig att ”när jag var liten hade vi minsann inte ens TV, då fick vi leka på riktigt” eller ”dagens ungdomar har ingen fantasi, det enda de gör är att sitta med de där plattorna”. Det är ju som att gå fram till en unge i Kiruna och säga ”måste du ha jacka? När jag var liten bodde jag i Spanien och där var det minsann varmt och då behövde jag ingen jacka”.
Jaha. Tack för den infon. Det hjälper, verkligen.
*
Att däremot prata till en jämlike. Att säga ”Jag har så svårt att låta bli min telefon. Det känns ibland som ett beroende. Som om jag ibland använder den trots att jag egentligen vill göra något annat. Kan du också känna så?” öppnar upp för helt andra samtal. Eller samtal över huvud taget, istället för bara en tillsägelse. Förstås. Att vara på samma lag. Att behandla människan mittemot som just en människa, och inte som en puttefnask. Att få tas på allvar.
Jag önskar att jag var en sådan förälder. En som alltid tog god tid på mig, och samtalade med barnen istället för att säga till dem, och som lyssnade och aldrig blev diktator. En som behandlade dem som jämlikar. Synd bara att även jag är en människa, och inte alltid mäktar med att vara en sån förälder. Och tur att mina barn inte begriper bättre än att stå ut med mig ändå.