Cookies

Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av Dagens Västervik. Genom att använda Dagens Västervik tjänster godkänner du detta. Här kan du läsa mer om cookies.Jag förstår, ta bort detta

Annons:

Magkänslan säger mig ingenting

Jag sitter i baksätet, pappa kör och utanför bilfönstret fladdrar de värmländska skogarna förbi. Vi är påväg till min nästa episod i livet; jag ska gå på folkhögskola och bo på skolans internat. Passerar skogar, en sjö, en traktorfabrik. Jag lyssnar till min magkänsla. Den går inte att missa. Den skriker, gormar, ger sig inte. Den är tydlig med att det här är totalt åt helvete. Fel beslut, fel väg, fel val. Vänd om. Stopp. Lägg av. 

Annons:

Inte för att jag är rädd, inte för att jag är nervös, utan för att det känns fel PÅ RIKTIGT. Alltså, det känns fel ända in i lilltån och solarplexus och ryggmärgen. Det känns som när man mår illa och blir varm och kall på samma gång och vill sjunka genom jorden. Det är klart som korvspad att det här Värmlandsäventyret är ett felval. Magkänslan har sagt sitt. 

 

*

 

Elva år senare rinner blodet längs med mina innerlår när jag står i en vitkaklad dusch i Stockholms innerstad. Jag har precis fött barn och allt har gått bra. Ja, förutom att fel unge kom, alltså. Det kom en trollunge utan svans. Jättefin, perfekt, fem fingrar, men fel. Fel plats, fel familj, fel tid. Det är någonting som inte stämmer, säger min magkänsla. Jag försöker hitta kontakten, försöker känna att hon är min, försöker tvinga fram den där kärleken. Det där magiska. Men det är något som blivit fel, som skaver, som rispar. Det är fel sida universum. 

 

*

 

Vi har köpt katt. Slagit in kattlådan i presentpapper med fint snöre (och öppning på baksidan) och ställt honom under granen. Tvååringen skriker "Katt! Katt!" när hon inser vad det är som hänt, och femåringen gör genast en snöre-med-pappertuss-leksak till kissen som hon drar runt, runt medan kattungen rusar efter. Lyckan är total. Magen? Den säger NEJ. 

Det är något som stör mig med katten. Han skulle varit grå egentligen. Magkänslan säger grå, eller åtminstone svart-vit. Men han är vit med beiga fläckar. Han ser litegrann ut som en kossa. Men det gick smidigt att hämta honom, han var i lagom ålder och vi hade ju tänkt oss en julklapp. Det är inte direkt fel på honom, han är snäll och gosig och äter med god aptit och kissar bara på lådan, men ändå. Skaver, skrapar. Känns inte hundra. Magen tycker att jag kanske borde lämna tillbaks honom när jag fortfarande har chansen. 

 

*

 

Det där med magkänsla är inte min grej. 

Året i Värmland är ett av mina bästa någonsin, ungen är spektakulärt fantastisk och kissekatten är prima. Till och med när han käkat upp femåringens stetoskop-slang och spyr upp små röda gummibitar över hela hallmattan ångrar jag inte att vi köpte honom. Magkänsla, vad är det egentligen? Hur vet man när det är på riktigt, och när det är bullshit? Hur vet man när det säger något viktigt, och när det bara berättar att någonting är nytt? 

 

”Lyssna på magkänslan” säger somliga. Dessa kanske har en förutseende, klok och allvetande kompass i magen som guidar dem rätt vart de än ska. Lyllos dem i så fall. Min egen magkänsla är en konservativ bakåtsträvare som skyr förändring. Och såna kan man ju inte lyssna på.

 

0 kommentarer

Lägg till ny kommentar

Kommentar *

Ditt namn*

Din e-post* (publiceras ej)

Annons:

Annons:

BakåtPausaPlayFramåt

Annons:

Annons:

Annons:

Lunchguiden

Annons:

Gå tillbaka till mobilversion