Cookies

Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av Dagens Västervik. Genom att använda Dagens Västervik tjänster godkänner du detta. Här kan du läsa mer om cookies.Jag förstår, ta bort detta

Annons:

Papporna och revolutionen

Han som är far till mina barn är en av världens bästa pappor. Han är hönspappa. Han överöser kycklingarna med kärlek och han förklarar varför man inte får vara elak och han ligger vaken om nätterna och oroar sig över skolvalet och hur vi ska göra för att de ska känna sig trygga.

Annons:

Våra barn säger ibland fel på mamma och pappa. Säger ”pappa, kolla min teckning” när de menar mig, och tvärtom, för vi har varit nära båda två ändå från början. De kan krypa upp i både min och hans famn.

 

Det kan ju tyckas vara en självklarhet, men så är det ju inte alltid. Jag tycker att det är ljuvligt att fler barn nu har en nära relation till två föräldrar, istället för till bara en (i de fall där två föräldrar finns involverade). 

 

*

 

När vår äldsta dotter föddes var vi först hemma tillsammans i sex månader. Därefter jobbade vi båda halvtid till dess att hon började förskolan vid tjugo månaders ålder. Med vår yngsta dotter var vi båda hemma ungefär tio månader var. Vi hade möjlighet att göra så, och det var en ynnest för alla inblandade. Och jag vet att alla inte kan, jag vet att det finns faktorer som amning och ekonomi och personlighet, men jag tror att fler hade kunnat om de velat. Och jag vet att en del inte alls gillar tanken på delad föräldraförsäkring, utan vill komma överens sinsemellan. 

 

Men om man bortser från det. Om man bortser från vad som är lagstiftat och inte, vad som bör vara lagstiftat och inte – är det inte märkligt att inte papporna gör revolution? I nuläget tas 70 procent av föräldraledigheten ut av mammor. Sjuttio procent! Är det inte helt bananas? Var är ramaskriet? Var är strejken? Hur kan pappor gå med på det? Att mammorna får mer än dubbelt så mycket tid med barnen? Barnen är små en kort, kort blinkning. Sen är de stora och vill inte tröstas av föräldrafamnar. De lär sig prata EN gång. De säger ”Navel! Navel!” och pekar på bröstvårtan när det är ett och ett halvt, inte när de är arton. 

 

*

 

Föräldraledigheten är ju inte bara ett sätt att bonda med ens unge. Det är också ett sätt till personlig utveckling. Tankar man kan tänka under föräldraledigheten kan exempelvis vara:

 

- Bajs är ju bara bajs. 

- Om jag måste lyssna på Snickerboa en gång till skjuter jag mig i ansiktet. 

- Man KAN inte älska någon såhär mycket! Det är orimligt!

- Vem är jag?

- Hon är den sötaste ungen världen skådat. Rent objektivt.

- Gud? Gu-ud?

 

Andra exempel på lärdomar vi fått är att jag inte längre har FOMO (fear of missing out) och att min kille lärt sig hur det känns att älska någon mer än sitt liv. Personlig utveckling i den här kalibern får du inte ens om du blir buddhistisk munk i tjugo år. Så passa på medan du har chansen.

Annons:

0 kommentarer

Lägg till ny kommentar

Kommentar *

Ditt namn*

Din e-post* (publiceras ej)

+ =  

LEDIGA JOBB

Annons:

Annons:

Annons:

Annons:

Annons:

Annons:

Gå tillbaka till mobilversion