Annons:

LINNÉAS LÖRDAGSKRÖNIKA: Vi är flockdjur, jag är flockdjur

Jag skäms ibland för mitt bekräftelsebehov. Det är alldeles för stort, det är i vägen. Det är, rent ut sagt, larvigt.

Annons:

Varför måste jag hålla på att bli gillad stup i kvarten? Det räcker väl bra som det är, varför måste jag hålla på? Det är en börda att vilja bli omtyckt, att vara så angelägen som jag ibland kan vara. ”Åh, nej, nu har katten grävt i grannarnas rabatt, TÄNK OM DE INTE GILLAR MIG LÄNGRE?!?”

Det är som ett snusberoende. Jag måste ha mina prillor. En dosa om dagen, typ. Och det kostar på, det fattar ju vem som helst. Särskilt när det inte går att köpa på Ica närhelst man behagar. Det är som ett snusberoende fast SÄMRE. Man är en snusare utan pengar. Jagar varje snällt ord, varje klapp och varje beröm. Jag blir arg på mig själv för att jag är en sån bekräftelsejunkie. Men snälla! Nu får det väl vara nog, slappna AV! Sätt dig ned i båten och ro själv, du klarar dig utan en hejarklack! Håll ut! Släpp beroendet!

*

Men så häromdagen så träffade jag en person som sa att jag var bra. 

Och jag trodde på henne. Och plötsligt bara väller det över mig. Lättnaden. Lugnet. Som att ta en riktigt go snus efter flera veckor utan. Och jag vill slänga det här ”bli av med bekräftelsebehovet”-projektet långt åt fanders. För det är en himla stor grej ändå. En makalös och enkel grej. Tänk va; det finns en som tycker att jag är bra. OCH JAG TROR PÅ HENNE. Att det är en som jag själv tycker är fantastisk gör hela grejen ännu mer otrolig. Det ger en extra stuns i orden. Att vara tillräcklig i hennes ögon. MER än tillräcklig.

Och så kommer jag på: Detta är att vara människa.

Vi är flockdjur. Att kämpa emot det är som att kämpa mot gravitationen. Vi är flockdjur, jag är flockdjur. Kanske mer än andra, kanske mindre än vissa, och det är för all del bra att hålla mig nykter inför det, att inte låta det gå överstyr, men att göra mig av med mitt bekräftelsebehov helt och fullt skulle vara som att såga av mig ena benet. 

*

Så enkelt och så svårt. Att känna att man duger. Inte bara duger, utan räcker till och behövs och är bra. Och inte nog med att någon säger ”jag gillar dig, du är bra”, det måste också vara på ett sätt och vid en tidpunkt där mottagaren kan tro på det som sägs. Annars är det som att så ett frö i mörker. 

Men när det funkar. När solen skiner och fröet ligger där så gott i rabatten och börjar gro. När prillan ligger där under läppen. Då är det en himla stor grej ändå. En makalös och enkel grej. Och ingenting att skämmas för.

Annons:

Linnéa Nestor

linnea.b.nestor@gmail.com

Annons:

Annons:

Annons:

Kommentera

LEDIGA JOBB

Annons:

Annons:

Annons:

Annons:

Annons:

Annons:

Annons:

BakåtPausaPlayFramåt

Cookies

Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av Dagens Västervik. Genom att använda Dagens Västervik tjänster godkänner du detta. Här kan du läsa mer om cookies.Jag förstår, ta bort detta