Jag anser mig ha blivit diskriminerad vid flera tillfällen i livet, men faktiskt väldigt få gånger ”på riktigt” om man ska gå strikt på vad som räknas till de sju diskrimineringsgrunderna jag rabblade upp ovan. Jag minns ett enda solklart fall av diskriminering enligt lagens definition, det var när en arbetsgivare drog tillbaka ett jobberbjudande när jag berättade att jag var gravid.
Däremot anser jag mig flera gånger ha blivit orättvist behandlad och diskriminerad, fast av helt andra orsaker. Jag tänker inte gå in på vad, men enligt mig så finns det många andra skäl än just de sju diskrimineringsgrunderna som gör att människor diskrimineras.
*
Det första jag kommer att tänka på är utseende. Det är ett välkänt faktum att kraftigt överviktiga diskrimineras. Överviktiga möts ständigt av samhällets fördomar, med negativa uppfattningar om att de bland annat skulle vara lata och karaktärslösa, vilket drabbar hårt. Det kan vara svårare att få jobb och lönen är ofta sämre.
Vi dömer i hög grad på utseende, jag är övertygad om att både de som enligt norm anses fula och de som anses ”för snygga” riskerar att diskrimineras, fast på lite olika sätt. En annan vanlig anledning till diskriminering är om du har fel adress. Söker du jobb och bor på ”fel” ställe kan du sorteras bort, trots meriter och kompetens.
”Guilt by association”, eller kollektiv skuldbeläggning är en annan anledning till diskriminering, dvs du döms ut på grund av dina relationer, grupptillhörighet eller liknande. Det finns mängder med orsaker till att vi dömer ut människor, eller diskriminerar fast vi inte borde, vi går därmed miste om värdefull kompetens.
*
I många sammanhang råder dessutom ett orimligt och osunt fokus på huruvida någon är svart eller vit, kvinna eller man. ”Medelålders vita män” har blivit ett skällsord och det tycks oerhört viktigt med ”rätt” kön vid rekryteringar till toppositioner eller politiska uppdrag, t ex att nästa statsminister ska vara just en kvinna.
När det gäller jämställdhetsarbete överlag verkar det vara viktigast att det är lika många män och kvinnor i olika sammanhang. Det tycks tyvärr vara viktigare med jämn könsfördelning sett till antal än att kvinnor och män faktiskt har lika rättigheter och möjligheter, att ingen särbehandlas vare sig negativt eller positivt och att inget av könen diskrimineras.
Det är faktiskt precis lika illa att diskriminera en medelålders vit heterosexuell man, som att diskriminera en ung homosexuell svart kvinna, i och för sig tycks inte alla vara överens om den saken. Det är betydligt mer legitimt och brett accepterat i att förlöjliga och göra ner den medelålders vita mannen. En styrelse som består av endast män beskrivs gärna på ett negativt och nedlåtande sätt, till exempel att det är ”gubbigt”, medan det ses som positivt när det är en styrelse med bara kvinnor, då är det ”starka powerkvinnor” det handlar om.
*
”Det spelar ingen roll om katten är svart eller vit så länge den fångar möss”. Jag vet inte om den gamle kinesiske kommunistledaren Deng Xiaoping är rätt citerad, då jag sett många olika varianter av citatet, men Xiaoping använde liknelsen när han pratade om marknadsekonomi och planekonomi och menade att det viktigaste är vad som fungerar bäst och den som är bäst lämpad ska utföra jobbet. Det borde vara en självklarhet, överallt. Så skapar vi det bäst fungerande samhället.
Nu kommer många helt säkert komma med invändningar och argument om att ”vi måste bryta strukturer” osv, och att det därför är nödvändigt med kvotering, t ex av kvinnor till olika styrelser eller politiska uppdrag. Problemet är bara att vi då kommer att bibehålla den sjukliga besattheten om vilket kön en person har. Om det vill sig illa blir det på bekostnad av individuell lämplighet och kompetens. När någon kvoteras diskrimineras kanske någon annan, bättre lämpad, endast på grund av fel kön.
Det inte rätt eller rättvist.
*
Äkta jämställdhet och jämlikhet uppnår vi först när kön, etnicitet och övriga diskrimineringsgrunder blir till icke-frågor, när vi inte gör några skillnader eller behandlar människor olika, när det på riktigt är oviktigt med kön, etnicitet, ålder etc. Det ska inte förekomma acceptans för att personer kräver läkare med ett visst kön eller etnicitet.
Det ska inte uppmärksammas särskilt och bli rubriker om ett företag får sin ”första kvinnliga VD” utan det ska vara fullkomligt ointressant och irrelevant vilket kön personen har, om personens hud är ljus eller mörk, om denne är ful eller snygg, lång eller kort, smal eller tjock, när det istället är personens inre egenskaper, skicklighet och kompetens som borde vara det viktiga i sammanhanget.
Jag är så trött, trött, trött, på all identitetspolitik och genusdebatter med fokus på fel saker. Gammal diskriminering riskerar bara att ersättas mot ny sådan och ingenting blir därmed bättre totalt sett. Jag ger snart upp. Snart finns väl inga andra alternativ kvar än att vi alla börjar vandra runt förklädda, i full anonymitet. Könsneutrala namn och burka för alla? Vad sägs?
Magdalena Lidestam
Fotnot: Magdalena Lidestam bor i Överum, är fyrabarnsmor och folkhälsovetare. Hon jobbar idag på Arbetsförmedlingen i Västervik som arbetsförmedlare, främst inom arbetslivsinriktad rehabilitering. Hon har tidigare varit politiskt aktiv för Moderaterna i Västervik, men har nu lämnat partipolitiken. Det stora intresset för samhällsfrågor finns kvar och Magadalena Lidestam skriver en krönika i månaden för vår tidning. Åsikterna som framförs är skribentens egna.