Knappast i något annat yrke har man sådan press, och då menar jag press från precis alla.
Först barnen, tonåringarna: många respektlösa, laglösa, en del skriker okvädningsord, slår lärarna, tar stolar och kastar runt i skolsalen (stolkastning är en populär syssla i en del skolor…).
Dags för samtal med föräldrarna. Då är det mamma och pappa som kommer, inte föräldrarna. Är det skillnad? Javisst, när man kommer till kvartssamtalet då är man mamma och pappa, barnets advokater som inte kan hitta ett enda fel på geniet utan det är istället läraren som är fruktansvärt fel.
Det är milsvid skillnad att vara mamma och pappa mot att vara förälder. En förälder tar ansvar för sitt barns beteende, tar konsekvenser, ser till att öka upp tiden för fostran, tiden för att överföra samhällskrav, tiden för att lära ut medborgarskap. Och ser både bra och mindre bra sidor hos sitt barn. Det är föräldrar som fostrar barn. Inte lärarna. Och att vara förälder är ett tufft jobb, ansvarsfullt och ansträngande. Ett icke fungerande föräldraskap går ut över lärarna och alla andra i barnets omgivning.
*
Rektorer, lärarnas chefer, har liten förståelse för lärarnas jobb. Man tjatar om lågaffektivt beteende. När glåpord, hot och slag haglar ska lärarna agera lågaffektivt. Inte brusa upp, inte gråta, inte fly, bara ta emot och tugga i sig. Absolut inte försöka få ut en elev ur klassrummet genom att ta i dess arm. ”Ska anmäla dig!” skriks det då rakt i örat.
I nästa sekund ska man lära ut till skötsamma elever, ja även till icke skötsamma – kunskap ska överföras och klarar barnen inte grundskolan eller gymnasiet har lärarna misslyckats. Lärarna måste visa auktoritet säger rektorn, men får inte vara auktoritära. Att tala om respekt får bara elever göra, elever kräver respekt. Lärarna förväntas inte kräva respekt, de är ju vuxna och ska kunna ta den respektlöshet de visas.
Varför är det som det är i skolan? Ja, det är inte lärarnas sak att reda ut. Det är inte deras ansvar. De förmedlar en verklighet till föräldrar, rektorer och politiker. Den bilden ska tas på allvar, framförallt ska den inte leda till mamma och pappas försvar av sina genialiska barn. Det ska leda till att man blir föräldrar på riktigt.
*
Sedan politikerna. Privat skola gör vinst. Ändå är det samma kvalité i privat skola som i den offentligt finansierade. Men om det är samma leverans, samma kvalité måste det ju betyda att den privata skolan är effektivare eftersom man får pengar över. Återigen krav på lärarna. Varför lyckas den privata men inte den offentliga? Kan det bero på att elevunderlaget är annorlunda? Olika kulturella bakgrunder? Utanförskap?
Lärarna sitter i ett skruvstäd som kläms åt alltmer, som påverkar deras eget liv, deras egna familjer. Dessutom i ett hopplöst lågstatusyrke, där det borde vara tvärtom. Vad betalar näringslivet för högoktanig kompetens? Som det dessutom är brist på? Och på en kunskapsnivå som vem som helst inte kan uppnå? Jag menar, det är inte enkelt att arbetskraftsinvandra en lärare i svenska.
Jag tycker lärarna ska ringa 112. Det gör man på vilken annan arbetsplats som helst där hot och våld sker. Låt polisen komma, hämta stolkastarna och ringa föräldrarna. Det ska inte lärarna göra.
Mamma och pappa får ta kvartssamtalet på polisstationen, får ta eventuella böter för skadegörelsen och ansvaret hamnar där det hör hemma.
*
Hur löser vi det under tiden? Det är inte fler lärare som behövs. Inte heller färre barn i klassrummen. Det är utbildade ordningsvakter som patrullerar skollokalerna, tar emot nödsamtal från klassrum och avlägsnar de som inte kan respektera den ordning som gäller.
Kuratorerna måste få sällskap av socialsekreterare, med fasta kontor på skolorna. Gärna bredvid ordningsvaktens. Tillsammans plockar de upp missförhållanden, sätter igång familjeutredningar och under tiden får skoleleven undervisning i hemmet, där föräldrarna får växla om att undervisa sitt barn i samverkan med en specialist lärare. Då skyddar man undervisningskvalitén i det ordinarie klassrummet. Och man skyddar också barnet från att hamna ännu längre bort från samhällsordningen, och kan få hjälp att komma tillbaka.
*
Det finns många offer i dagens skola. Först och främst lärarna och alla elever som vill bygga kunskaper för sin framtid.
Men också stolkastande elever, som tar ut sin frustration i skolmiljön, då man inte kan göra det hemma. Föräldrarna är ointresserade av att lösa problem. Men de är också offer, offer för en bild av att man ska vara mamma och pappa och kompis och att vara förälder inte innebär ett totalt ansvar, utan snarare att påpeka för lärare och skola att det är de som har ansvaret för barnets fostran. En fostran som innebär mer än att få barnet att tycka att omgivningen ska ha respekt. Den föräldrabilden är extremt skev. Sluta var kravlös mot ditt barn, kravlöshet är inte kärlek. Det är en björntjänst.
Har vi den skola vi vill ha? Är det majoritetssamhällets skola eller är det en skola som förväntas vara en uppfostringsinrättning?
I så fall ska vi inte ha några lärare i den skolan. I rättvisans namn bör den då drivas helt av ett föräldrakooperativ där man byts om att själv vara lärare. Den undervisningen skulle jag vilja lyssna på.
Fotnot: Journalisten, entreprenören och f.d. kommunalrådet (m) i Vimmerby (2010-2015) Micael Glennfalk, skriver återkommande krönikor i vår tidning, där synpunkter på politik och samhällsföreteelser lokalt, regionalt och nationellt framförs. Krönikörens åsikter är alltid hans egna och inte tidningens.