Annons:

GLENNFALK: Hallå Hultsfred och Västervik! När höjer ni kommunalskatten?

Finansdepartementet räknar med att det samlade underskottet för landets kommuner blir 90 miljarder de närmaste sju åren. Hur ska ni täcka ert?

Annons:

Också i Vimmerby får man fundera på den frågan, även om kommunalskatten höjdes för några år sedan i två omgångar; dels för nya gymnasieskolan, dels för nya omsorgsbyggnader i förskola och äldreomsorg bland annat.

Dock ligger man längre ifrån en skattehöjning i Vimmerby än man gör i omgivande kommuner.

110 av landets kommuner räknar med underskott i årets resultat. Finansminister Magdalena Anderson (s) pekar, enligt Sveriges kommuner och Landsting (SKL) på att 90 miljarder behövs ytterligare om framtidens barn och gamla ska ha samma omsorgsnivå som idag.

Är det någon som tror att staten skjuter till dessa pengar?

Sannolikt inte. Riksdagens specialitet är, och har varit, att fatta beslut om nya åtaganden för kommunerna utan att skicka med pengar till finansiering.

*

Säg att vi idag har nivå 100 på den välfärd vi ger barn och gamla (80 procent av en kommunens budget). Ökar antalet barn och gamla, och de ska ha samma nivå 100 som de som redan finns, då ökar också alla kostnader. Om den kommunala budgeten för omsorg och skola skulle öka, måste man ta av de övriga 20 procenten i budgeten och det är inte lätt. Ska man stänga idrottsanläggningar? Ta bort snöröjning? Sluta städa parker? Avveckla kultur- och föreningsbidragen? 

Nej, det tror jag inte. Även om det svider, det blir lättare för politikerna att ta en höjning av kommunalskatten.

SKL listar nu fem råd till regeringen och i förekommande fall till kommunerna:

1.     Sluta rikta bidragen, låt kommunen själv bestämma var det ska.

Det har man helt rätt i. Detaljstyrda statsbidrag kan bli helt fel. Exempel alla får särskilt bidrag för förstärkning av mattematik i årskurs 5, men bara 30 av 290 kommuner har behov av det. De övriga kan ha andra behov. Så regeringen måste minska detaljstyrningen och ge kommunerna frihet att använda medlen i sin budget, där de behövs bäst.

2.     Inga statliga kostnader ska tas av kommunerna.

Kan sägas 100 gånger om dagen. Den som vill ha, ska betala fakturan. Nu betalar kommunerna också för den invandring staten beslutat. Två års kostnadstäckning blev det från staten, trots att kommunen och inte minst regionen (genom sjukvården) får betala livslångt. Något för våra riksdagsmän att förstå.

3.     Staten ska ta ansvar för hela landets arbetsmarknad, är ett tredje SKL-råd som är relevant. När staten lägger ned sina arbetsförmedlingar står kommunen kvar med kostnaden, och ansvaret för att den lokala arbetsmarknaden fungerar. 

4.     Staten ska ta kostnaderna för personlig assistans. Idag så har kommunen ansvar för, tror jag, upp till 20.000 kronor. Just därför kommer försäkringskassans utredningar alltid till 19.800 kronor. För kommer de över 20.000 kronor i assistanskostnad så faller det på staten. (Jag är inte helt säker på siffrorna. Däremot på försäkringskassans tillvägagångssätt.) Assistanskostnaderna knäcker de mindre kommunerna.

5.     Staten borde ta över bredbandsutbyggnaden. Som det är idag tvingas kommunerna lägga fiber där de stora marknadsaktörerna inte vill. Ska man ha en oreglerad fiberutbyggnad (jag anser att den borde varit reglerad, precis som annan infrastruktur) så måste man också ta ansvar för den minsta stugan ute i landsorten.

*

Ser vi på Sverige över 50-70 år, från 1950-talet till nu, så har skatterna ökat dramatiskt, men den upplevda välfärden i vissa delar minskat. Kommun- och landstingsskatten har gått från 15 kronor till över 30 kronor, samtidigt som dåtidens hemtjänst, hemsamariten som hen heter på den tiden, har gått från 8 timmars tjänstgöring i hemmet till några 14-minutersperioder.

Vår generation har fullständigt misslyckats med att förvalta arvet efter våra föräldrar. Det som gammelsossarna såg som en misslyckad socialpolitik och ville ha bort, exempelvis tiggeri, ser dagens sossar som en nyttig påminnelse om att en del är fattiga, och vill bevara.

*

Förr fick man en känsla av att pengarna verkligen gick till hemsamariten, idag har man känslan av att pengarna går till myndighetsutövningen. Byråkratin är avsevärt mindre i medelhavsländer. Trots medlemskap i EU, medan den i Sverige genomsyras av misstro och missunnsamhet. Och har blivit mycket kostsam.

Byråkrati och detaljstyrt regelverk har kommit istället för välfärd.

Som jag skrev förra söndagen, samhällskontraktet måste omformas.

Fotnot: Journalisten, entreprenören och f.d. kommunalrådet (M) i Vimmerby (2010-2015) Micael Glennfalk, skriver återkommande krönikor i vår tidning, där synpunkter på politik och samhällsföreteelser lokalt, regionalt och nationellt framförs. Krönikörens åsikter är alltid hans egna. 

Annons:

Annons:

Annons:

Annons:

Kommentera

LEDIGA JOBB

Annons:

Annons:

Annons:

Annons:

Annons:

Annons:

Annons:

BakåtPausaPlayFramåt

Cookies

Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av Dagens Västervik. Genom att använda Dagens Västervik tjänster godkänner du detta. Här kan du läsa mer om cookies.Jag förstår, ta bort detta