Jag kan tycka att det ändå är en okej utveckling. Att trotsa är naturligt i barnaåren. Ju äldre man blir, ju mer kan man ifrågasätta auktoriteter. Problemet är inte det, problemet är gränslösheten.
Att barnen lite längre upp i grundskolan börjar hota och bete sig fullständigt respektlöst. Både mot lärare och kamrater. Dessutom; flumpolitiker har lyckats sätta ett regelverk som gör lärarna bakbundna, de tvekar till och med på att flytta en elev som satt en soffa mitt i korridoren och vägrat flytta sig.
Tills sist gick en manlig lärare fram och efter mycket diskussion l y f t e han bort eleven. Genast anmäldes läraren – av skolinspektionen! Läraren skulle betala böter tyckte inspektionen. Högsta domstolen tyckte annat, i somras friades han, HD tyckte brottargreppet var acceptabelt.
Oavsett om vi nu får se ett annat styrkeförhållande eller inte i skolan; hur ska vi kunna få ungdomar att acceptera samhällets och medmänniskors gränser för vad som går för sig och inte?
***
En del säger att problemet finns i olika invandrarkulturer, där respekten för vuxna är stor i hemlandet men där den ”svenska slappheten” öppnar för något annat. Nu är ju invandrarbarnen i minoritet i skolan, problemet fanns dessutom långt innan vi hade en så stor grupp invandrare som idag.
Andra säger att felet ligger hos skolans beslutsfattare. Lärarna är för kringskurna, har för dåligt med resurser och verktyg för att hålla ordning och antalet vuxna i skolan har prutats ned.
Återigen andra säger att roten till det onda är denna generations curlande föräldrar; ”ta för dig”, ”stå på dig”, ”du är bäst”, ”du kommer bli större än både Einstein och Jesus” – klart jag skjutsar dig till skolan, inte ska du behöva gå du min genialiska avkomma…
Återigen några hävdar att man måste döma föräldrarna till fängelsestraff när deras minderåriga begår brott. Det räcker inte bara med att låta socialen ta en kontakt. Hur gör man då om en 16-åring kör olovligt? Jo, både mamma, pappa och 16-åringen själv antecknas i kriminalregistret. Föräldrarna får bötesstraff och en prick i körkortet. Skulle det hjälpa att bötfälla för bristande föräldraansvar..?
***
Jag tror att en stor del av lösningen ligger i föreningslivet. Ska alla föräldrar som deltar i föreningslivet med sina barn premieras?
De gör ju ett arbete, förebygger kriminalitet? Ja, det kan man tycka om det inte vore så att föräldrarna i första hand gör det för sina barn och inte för samhället.
Föreningarna som kollektiv då? Ska inte själva föreningen premieras?
Jo, där har vi en aspekt som helt missats av stat och kommun. Föreningsverksamheten i ett samhälle är så långt möjligt en garant för att våra unga inte hamnar i kriminalitet utan fostras till samhällsansvar och får en moralisk kompass.
Jag anser givetvis att alla föräldrar som har barn verksamma i en förening ska engagera sig där. Självklart! Det finns inga ursäkter! Att delta i föreningens arbete på något sätt visar att du inte lämnar över ditt eget ansvar på andra. Samma sak gäller engagemang i skolarbetet.
***
Men föreningen i sig, rent kollektivt, har ju egentligen inget ansvar för att fostra dina barn till samhällsmedborgare. Det bara händer. Det bara blir så. Som tack för det så ska du betala en föreningsavgift eller arbeta av den, men framförallt ska samhället premiera det stora sociala arbete föreningarna och eldsjälarna där gör för barnen, från mycket tidigt ålder till långt upp i 20-årsåldern.
De hjälper barnen till ett intresse, en idrott, en hobby, en fritidssyssla som kommer att betyda enormt för dess utveckling under de känsliga barn- och tonåren.
Vi kan inte nog tacka föreningarna för den förebyggande verksamhet de står inför. Det ser vi inte minst nu när barn utan föreningsupplevelse, uteslutande styrda av sina föräldrars usla och snedvridna värderingar, ser karriär inom kriminalitet som enda framtid.
***
Det kanske är så att det svenska föreningslivet är nyckeln till att ungdomen växer upp med rätt samhällsvärderingar? Ska vi gradera upp föreningars möjligheter och underlätta för deras väg in i skolor, i kvarteren, i bostadsområdena? Ska vi ge dem lika mycket pengar som vi ger socialtjänsten, polisen och fritidskonsulenter och låta föreningen få lokaler och ekonomiska möjligheter till verksamheter.
Givetvis går inte det i bostadsområden och kvarter som redan är ett land i landet; klanstyrda med vägspärrar och unga kriminella som gör legitimationskontroller vid infarter. Dessa kvarter får vi särskilt fundera på hur de ska hanteras.
Men i bostadsområden och kvarter där skadan inte redan är skedd, kan politiken komma överens om att pumpa in en extra miljard eller två i svenskt föreningsliv, och se vad som kan komma ut av det? Ge de unga andra vuxna förebilder?
Det kanske rent av är grunden i brottsbekämpningen bland unga?
Fotnot: Journalisten, entreprenören och f.d. kommunalrådet (m) i Vimmerby (2010-2015) Micael Glennfalk, skriver återkommande krönikor i vår tidning, där synpunkter på politik och samhällsföreteelser lokalt, regionalt och nationellt framförs. Krönikörens åsikter är alltid hans egna och inte tidningens.