Matz Eklund skiver nu själv om det år som gått sedan hans livskamrat Agneta försvann, och om framtiden utan henne.
Foto: Privat
Älskade Agneta.
Nu är det över ett år sen du försvann. Overkligt, ofattbart sorgligt, sjukt men sant.
Du gick ner till vår lilla sjö för att ta ett dopp som du ju så ofta brukade göra, men väl framme så ville du först gå en långpromenad för att komma tillbaka till badplatsen lite senare för att bada. Men på din promenad hände något som gjorde att du aldrig kom tillbaka.
Trots resurser från hela landet och en otrolig uppslutning, så har vi inte hittat dig än. Varje dag spekulerar jag och tänker på olika scenarier som du kan ha råkat ut för. Det mest troliga är att du har gått och gått. Ett vittne har sannolikt sett dig, och vi har hittat flera spår som stärker oss i tron på vad som har hänt. I samma del av sjön Möckeln, där vi tror att du finns, har vi hittat ett hårband och en skosula som med 99 procents säkerhet är dina. Det är så oändligt sorgligt att ta in att du troligen ramlat i vattnet och skadat dig så illa att du inte kom tillbaka till oss.
***
Det är svårt att söka på djupt vatten med alla strömmar och stenar på botten och med mycket segment, även om vi nu troligen är väldigt nära.
En dykare har sett en kropp och specialutbildade hundar har markerat att det är något just där. Det bör ju vara en kropp, och att det skulle vara någon annan är ju tyvärr ganska osannolikt. Men eftersom vi inte fått upp någon kropp än så kan man aldrig utesluta att något annat har hänt.
Nu satsar vi med de resurser som är möjliga för att fortsätta innan vi kan utesluta sjön Möckeln helt och hållet. Det finns ju någonting där och vi ska göra allt som går för att hitta det som hundarna har markerat på.
Jag börjar förstå att det kan gå så att vi kanske aldrig hittar Agneta. Det är en tanke som är näst intill overklig och omöjlig att ta till sig, men det är så det är. Ett avslut närmar sig oavsett om det är med eller utan kropp.
***
Jag får ofta frågan hur det känns och hur jag mår? Jag förstår att alla vill fråga, men det är inte alltid så lätt att ge ett bra svar. Ibland går det upp, ibland går det ner och ibland känns det som om orden inte finns där.
Vi letar vidare efter en kropp som kanske inte är så vacker längre, men jag vet nu att Agneta har det bra där hon är. Det har hon sagt till mig och det är det allra viktigaste för oss för att fortsätta våra liv – inte samma liv, utan ett annat, nytt och annorlunda liv. Jag vet att Agneta vill att både jag och våra båda tjejer ska leva vidare och vara lyckliga – att så gott det går hitta tillbaka till en värld som någon gång kanske kan snudda vid att vara lika fin som innan hon försvann.
Allt är sorgligt, overkligt och sjukt men det är ändå sant att Agneta är borta för alltid.
Livet måste gå vidare oavsett, klockan står aldrig still och man får göra det bästa av allting och leva vidare. Man kan aldrig glömma, men man får helt enkelt lära sig att leva med den sorg och saknad som blir, och tänka att hon ju vill att jag ska leva vidare och vara lycklig i mitt nya liv. Så det måste jag ju göra. Både för min egen, för Agnetas och för våra döttrars skull. Livet är ändå alltid vad man gör det till.
Tack alla för det otroliga stöd vi har fått under det här overkliga året som gått.
Matz Eklund