I kväll, onsdag, kommer Niclas Aronsson till Bryggaren i Västervik för att framträda med sin föreläsning ”Vi ses i himlen.” Föreläsningen handlar om psykisk ohälsa, självkänsla, skam och skuld. Han kommer att ge åhörarna verktyg för hur man kan jobba med sitt psykiska mående, och hur man kan nå fram till andra som mår dåligt.
–Det som jag saknade när jag själv mådde dåligt var föreläsningar eller utbildningar som faktiskt gjorde skillnad, som inte bara var inspiration för stunden. Så ganska direkt efter jag tog mig ur min egen situation 2017 hade jag en ganska långsiktig plan på att jag ville stå och göra skillnad själv, och då göra mer än att bara stå och berätta min historia, säger Niclas Aronsson.
Föreställningen riktar sig både till den som mår dåligt och den som är anhörig, och även till yrkesverksamma som vill få en bredare kunskap.
– Jag berättar om mina erfarenheter av spelmissbruk. Spelberoende kan vara ett symptom på något annat dåligt mående, och det är samma med alkoholmissbruk eller självskadebeteende, att det ofta är ett symptom på annat dåligt mående vi har. Mycket i föreläsningen bygger på att vi måste hitta den underliggande orsaken.
Hans egen resa
För Niclas Aronsson visade sig det dåliga måendet genom ett spelberoende som började för 16 år sedan, när han var 20 år.
– Då var det inte så många som pratade om spelberoende över lag. Idag pratas det om mer. Det fanns väldigt mycket skam och skuld i det. Jag hade min första krasch när jag var ungefär 21 år, då mina föräldrar kom på mig. De hjälpte mig att lösa skulderna, och sen skulle vi bara blicka framåt och se till att det inte hände igen. Det trodde vi alla skulle funka.
Han spelade inte på något år, sedan började han spela i hemlighet fram tills föräldrarna kom på honom igen.
– Ingen visste hur de skulle hantera det eller prata om det. Alla trippade på tå runt omkring. Jag trodde bara jag mådde dåligt för mitt spelmissbruk, för att jag hade svikit mina föräldrar, och att alla var besvikna på mig. Relationen mot mina vänner började skava mer och mer. De hade fått höra min livshistoria, men ingen vågade riktigt prata om det efteråt.
– Jag fick träffa en terapeut. Det enda vi pratade om är hur jag skulle sluta spela och hur vi kunde ta bort alla möjligheter för att spela om pengar. Inte något om mitt mående, ifall det finns någon orsak till spelandet.
”Jag blev så duktig på att ljuga”
2014 var Niclas Aronsson färdigutbildad till sjuksköterska. Då upplevde han att alla var nöjda och stolta över att han verkade ha tagit sig igenom spelberoendet och tagit examen, att han skulle starta om livet.
– Men ingen visste att jag egentligen det senaste året hade grävt ner mig fullständigt, i ett nytt återfall. Jag blev så duktig på att ljuga och att dölja mitt mående.
Efter att han jobbat en sommar i Göteborg ringde hans mamma och bad honom att komma hem. Hon visste att någonting inte stämde, men visste inte helt vad som var fel.
– Då har det återigen varit år av skav mellan mig och mina vänner, ingen har vågat fråga hur jag egentligen mår, hur det gått med spelandet, om jag fått återfall, alla låtsades som ingenting. Jag bröt ihop när mamma ringde för jag visste att korthuset skulle falla igen. Jag sitter bara och gråter och gråter i bilen, får en panikattack. Jag körde ner i diket in i ett träd, i ett försök att avsluta livet. Jag skämdes så mycket för att detta hade pågått under så lång tid.
När han vaknade på akuten sa sköterskan att han hade haft tur, att han verkade ha en vakande ängel över sig. Bilen var helt intryckt, men trädet hade träffat på passagerarsidan.
Det höll på så här under totalt 10 års tid, med upprepade återfall, suicidtankar, suicidförsök, speluppehåll och återfall.
– Anledningen till att föreställningen heter ”Vi ses i himlen” är för att jag efter ännu en påkommning av mina föräldrar 2016 satt i en bil ute i skolan, där jag skrev ett suicid-sms till min familj. Smset avslutas med ”Vi ses i himlen, ta hand om varandra, förlåt.” Där blev jag sittandes i två dygn innan jag åkte hem.
Vägen ut
2017 tog hans syster och dåvarande flickvän kontakt med Game over i Linköping, som är ett behandlingshem som jobbar specifikt med spelberoende. Där var han under åtta veckor.
– Alla psykologerna hade egen erfarenhet och var specialutbildade. Där såg man en helhet, började prata om mående, tittade över sitt livsmönster, började involvera närstående. Det var där jag förstod att det för mig inte handlade om att spela för att få pengar. Det fanns något bakomliggande. För mig handlade det om min dåliga självkänsla som var prestationsbaserad. Ganska direkt då bestämde jag mig för att jag skulle jobba mot att så småningom kunna hjälpa andra med dåligt mående som känner att de inte får den hjälp de behöver.
Tiden i Linköping blev den riktiga vändningen för Niclas. Nu har det gått åtta år sedan dess. Han är nu utbildad beroendeterapeut, utbildad i KBT, samt licensierad mental tränare. Idag är han egenföretagare och jobbar både som terapeut och föreläsare.
– Jag har lärt mig att se mönster. Vi fungerar ganska likvärdigt oavsett vad det är för symtom vi har, vad som visas utåt. Det viktiga är vad som händer inne i oss, vad vi har för tankar och beteendemönster, vad vi har för anknytning till våra föräldrar och vänner.
Överväldigande respons
Föreläsningen som Niclas ska ha i Västervik, ”Vi ses i himlen”, har redan setts av ungefär 15 000 personer under det senaste året. Han säger att det har varit en överväldigande respons, både av personer som känner igen sig, och att folk känner sig inspirerade till att göra något redan dagen efter.
– När jag är ute får jag höra många livshistorier. Några av dem ligger väldigt nära hjärtat. I höstas var det till exempel två föräldrar som kom fram till mig för att de hade sett min föreläsning innan sommaren tillsammans med sin son. Efter den föreläsningen hade sonen öppnat upp sig om sitt dåliga mående och suicidtankar, och att han hade haft suicidplaner. Det hade varit min föreläsning som var tummen på vågen som fick honom att berätta och att de sen sökte hjälp via vården till slut.
Han hör även mycket jobbiga berättelser, där anhöriga går igenom en sorgeprocess. Men det är främst i de lyckliga ögonblicken som Niclas känner att han lyckats med det han vill: att hjälpa andra människor. Att inte bara inspirera, utan också ge styrka och hopp om att det finns en bättre väg, och vägledning i hur man kan jobba med sig själv, och att göra det svåra enklare.
– Det är nog det som är de stora styrkorna man får att åka runt så mycket. Det kan vara ganska slitsamt på olika sätt, att man är ifrån sin familj och sin lilla dotter, men när man vaknar upp dagen efter känner man styrka i att ha kunnat förmedla det som jag själv önskar att någon hade gett mig när jag mådde dåligt.
Hur upplever du att attityden kring psykisk ohälsa ser ut idag?
– Vi pratar mer om det än för några år sedan, men samtidigt måste vi tänka mer på hur vi pratar om det. Jag upplever ofta att det blir en skev tävling om vem som har varit med om de jobbigaste grejerna, att ”varför kan du må så dåligt när det här som den här personen varit med om är så mycket värre”. Grundbulten i det jag utgår ifrån är att det värsta du varit med om är det värsta du varit med om, och det värsta jag varit med om är det värsta jag varit med om. Man kan alltid bara jämföra med sig själv. Vi måste få öppna upp om hur vi mår oavsett varför vi mår som vi gör.
Har du tips på vad man kan göra ifall någon i ens närhet verkar må dåligt?
– Våga fråga. Många är rädda för att fråga om hur någon mår, rädda för att det är obekvämt. Den där rädslan ligger hos oss själva. De flesta jag träffat som mått eller mår dåligt säger att de skulle vilja få frågan, men själv inte vågar lyfta det på egen hand. Är det obekvämt att frågan? Absolut. Men om ingen frågar men alla vet känns det ännu jobbigare, och det blir lätt att man sluter sig ännu mer. Så våga fråga. Och kom ihåg att du inte måste lösa någons problem, du kan bara visa att du finns där.
Vad hoppas du att publiken tar med sig från din föreläsning?
– Styrka att våga fråga eller våga berätta, och en tankeställare om hur de kan göra skillnad för sig själv eller någon annan redan dagen efter. Föreställningen bygger på att göra det komplexa med psykisk ohälsa så lättförståeligt som möjligt, så alla kan ta med sig det.