Ytterligare historier från anhöriga till boenden på Västerviks kommuns äldreboende vittnar om snabbt förfall efter de flyttats dit.
Efter att Dagens Västervik publicerat två vanvårdsfall på äldreboendet Lindögården har många anhöriga till boenden på andra servicehem hört av sig. Historierna vittnar om snabbt förfall hos äldre efter att de flyttats dit. Therese Ringdahl Nilssons mormor bodde i slutet av sin tid på det kommunägda boendet Vapengränd.
- Mormor hade kol och på grund av det också extrem ångest, säger Therese Ringdahl Nilsson.
Utebliven syrgas
Mormodern var också helt blind vilket medförde att hon behövde extra tillsyn i form av tillgodosedd trygghet. På grund av kolen var hon i ständigt behov av syrgas vilket boendet blivit varse om. När hon efter att ha haft hemtjänst under ett antal år flyttade till Vapengränd fanns ingen personal som hade delegation på syrgas. Inte heller fanns några syrgastuber beställda. Under tre dygn fick anhöriga komma för att fylla på.
- Jag kan inte förstå att hur man kan missa en sådan sak. Vi hade haft möten och alla var med på banan, säger barnbarnet.
Sängliggandes med extrem ångest
Therese´s mormor är avliden men hon vill gärna berätta om hennes sista tid på boendet.
- Från att ha varit pigg och glad blev mormor sängliggandes med extrem ångest. Ibland när jag kom i korridoren kunde jag höra henne skrika i hennes rum där dörren var stängd. Man får tänka på att hon var blind också. För henne var allt mörkt.
Har det bättre i himlen
Vid ett flertal tillfällen uttalade mormodern att hon var suicidal och inte ville leva längre.
- Hon var egentligen inte suicidal utan ville räddas. Hon sa ofta att hon har det bättre i himlen än att vara kvar på boendet. Jag har inte vågat anmäla detta. Man är rädd att personalen ska ta åt sig av kritiken när det egentligen är systemet i sig man kritiserar. Som anhörig bär man en rädsla av att kritiken och ifrågasättandet av omvårdnaden ska gå ut över vårdtagaren i form av irritation, slarv och sämre omvårdnad, säger Therese Ringdahl Nilsson.
Hon menar att det inte är personalens fel att det ser ut som det gör.
- Ansvaret ligger på chefer, mellanchefer och politiker. De borde komma oanmälda till ett boende så ska de få se hur det egentligen ser ut när inte allt är tillrättalagt för besök.
Älskade träning men blev nekad
En äldre man som är pappa till en anhörig som vill vara anonym bodde under en tid på Rosavilla. Situationen blev till slut ohållbar eftersom hennes pappa fick allvarlig depression och börja tänka självmordstankar. Pappa hade många bragder bakom sig och var svensk juniormästare i tyngdlyftning dessutom har han tagit många klassiker.
– Träning var något han älskade och gjorde så ända fram tills han fick en stroke. Trots att han var sjuk ville han fortsätta träna.
Handikappcykel för regelbunden träning
För att pappan skulle få så mycket motion som möjligt köpte anhöriga en handikappcykel åt honom som installerades på Rosavilla.
- Ändå gick det inte att få till en regelbunden träning. Enhetschefen sa att vi skulle förstå hans sjukdomstillstånd och att han var tvungen att vila mycket. De sa att de inte kunde övervaka hans träning. Vår idé var att ställa den i allrummet där det stod en orgel bland annat men det fick vi inte.
Flytt har genererat bättre hälsa
Hennes pappa blev mycket deprimerad och tänkte ständigt på att ta sitt liv.
- Till slut blev situationen ohållbar och vi flyttade honom till Getrudsgården. Nu får han cykla när som helst och hur mycket han vill. Han mår mycket bättre.