Lars Soldéus är uppvuxen i Gunnebo och har tagit examen i Västerviks läroverk. Han flyttade till Solna och jobbade som civilingenjör. Senare i livet har han intresserat sig för segling och på det sättet föddes ett intresse för skärgårdsbornas försörjning och då även deras seglatser till Stockholm där de sålde salt sill och färsk fisk. De köpte spannmål och salt i Stockholm, med sig tillbaka till öarna i skärgården. Det var viktigt för skärgårdsbefolkningen att sälja sina varor i storstaden samtidigt som handeln var hårt reglerad, den kallades för husbehovssegling och fick inte göras i för stora båtar.
- Det var sådant som man inte kunde utvinna själv som man köpte med sig tillbaka, säger Lars Soldéus.
Boken tar avstamp på 1200-talet när Stockholm grundades och tar med läsaren till mitten av 1950 – talet.
- På 1820-talet händer någonting som har stor betydelse för sjöfarten längs med ostkusten. Då släpper staten på regelverket för vilken storlek på skepp som får färdas med varor. Det tidigare husbehovssystemet skrotas och större skepp som skonare, slupar och galeaser tillåts.
Hamnar växer upp längs ostkusten
Det var efter 1820-talet som hamnar växer upp längs med ostkusten, där skeppare lastar ved och seglar med det till Stockholm.
- Från Mönsterås och norr ut fanns det skeppare som seglade med ved som de sålde i olika Stockholmshamnar till vedhandlare eller allmänheten, säger Lars Soldéus.
Veden köptes av bönder som under vintern fällt träd och transporterat ut veden till kusten där det var lämpligt att lasta för skepparna. Därefter seglade man till Stockholm vilket tog en till två veckor.
- På så sätt växte orter som Kreåkelund och Figgeholm upp längs med ostkusten.
Flera av Stockholmsskepparna fanns i Tjust skärgård.
- I Loftahammar fanns det cirka 80 skeppare som hade 3-4 anställda på varje båt vid slutet av 1800-talet.
Under 1920-talet började förändrades fraktverksamheten till sjöss.
- Då kom motorerna som revolutionerade fraktverksamheten. Det gick fortare att ta sig till Stockholm, samtidigt ökade konkurrensen. De senare decennierna förbättrades vägnätet och frakterna gick mer och mer över till lastbilar. På 1950-talet var skeppsfrakterna till Stockholm i stort sett nedlagda, säger Lars Soldéus.
Boken handlar inte bara om skeppare från Tjust skärgård utan om de frakter som gick till Stockolm från hela ostkusten, Åland och Åbo.
Vill tacka alla
Lars och Inger Soldéus har arbetat i fyra år med att samla in information och skriva den här boken.
- Jag har fått mycket hjälp av människor från Västervik som har berättat om hur frakterna gick till, säger han.
Den andra april kommer han till Kulbackens museum för att hålla föredrag om Stockholmsskepparna och om boken.
- Det vore roligt att få träffa alla Västerviksbor igen som hjälpt mig med att samla in material till boken och tacka dem, säger Lars Soldéus.